Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der satt då herr Simon med sin för detta hela
skärm öfver pannan och glasögonen på näsan och
genomgick sina papper och sina böcker. Så satt herr
Simon hela dagen, hela veckan, och det var blott om
söndagarne klockan fyra på eftermiddagen han efter
gammal vana gjorde en promenad ut till
kyrkogården, der han alltid satte sig på en och samma bänk
längst borta och ritade med käppen i sanden i två
timmar, efter hvilkas förlopp han åter gick hem.
Hela staden kände herr Simon Sellner, och ändå
kände honom ingen menniska. Han var, då vår
berättelse börjar, redan en mera till utseendet än till
åren gammal man; femtiotre vintrar hade kunnat
bleka hans hjessa och fåra hans ansigte, och den af
naturen lille mannen blef ännu mindre genom den
lutande ställning, hans beständiga sittande öfver
pulpeten gifvit honom.
Herr Simon var, sade man, en mammons träl,
en mycket misstänkt person, en dålig menniska,
mycket rik och mycket föraktad, och derföre tog man af
hatten och bugade sig djupt för honom, då man
råkade honom, derföre bjöd man honom och ansåg
som en synnerlig ära, om den lille mannen tittade in
eller på något sätt visade sig vänlig.
Detta var dock högst sällan eller rättare aldrig,
om det ej var en af hans affärsvänner, och då kom
han ändå aldrig, om han ej ville "sluta bort" något
eller eljest hade något oafgjordt.
Herr Simons ansigte bar stämpeln af en enda idé,
som gjort dragen stela, nästan liflösa; det var
blott de små gråspräckliga ögonen, som ibland
tillkännagåfvo någon själsrörelse; men vanligen
uteblef äfven detta och herr Simon föreföll som
en kinesisk gubbe.
Herr Simon var ungkarl, och hela hans hushåll
bestod af en gammal jungfru, torr som han sjelf; en
beskedlig karl, som kallades herr kontoristen och som
för öfrigt var en af dessa passiva skrif- och
räknemaskiner, som vanligen aldrig komma ur andras bröd,
utan liksom äro skapade att lyda, arbeta och dö
obemärkta som en negerslaf på en sockerplantage och
glömda som ett vindfälle i skogen.
Utom herr kontoristen Glysisvall, som satte ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
