Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiggarqvinnan – ha ha, hur ofta ha ej tiggarqvinnor vädjat
till min barmhertighet – vädjat ja – men förgäfves
– åh ja, de hade kunnat hushålla som jag, arbeta
som jag – ja, det är riktigt, det måste vara riktigt;
den der gamla klockan med sin stela visare har gjort
mig barnslig, den der gamla rofvan skall jag sälja på
nästa pantauktion. – Nej, smälta ner guldet och sälja
verket att sätta in i en mekanisk tafla, det kan gå an."
Efter denna ofta afbrutna monolog tog han med
häftighet brefvet och slet af försegling och band. Ett
papper föll honom i handen. Han satte sig att läsa.
"Jag känner igen det der", yttrade han sakta;
"det är lika med alla andra – hon kan ingenting
veta – hon vet ingenting af hela saken, vet – vet?
– hon är nu död – kanske hon vet allt."
Herr Simon satt länge i tyst dystert begrundande;
alltemellanåt steg han upp och rörde sig oroligt fram
och åter öfver det gamla halfmultnade golfvet, stannade
plötsligen och började åter gå.
Ändtligen öppnade han sin fastskrufvade
kassakista, liksom för att hemta lugn och tröst af dess
rikedomar, och började, sittande på dess kant, att låta
den ena dukatrullen, den ena sedelbundten efter den
andra glida mellan sina händer; men hans ansigte
antog icke det minsta drag af glädje; han satt lutad
öfver sina rikedomar och betraktade dem utan
uppmärksamhet. En våldsam strid föregick i hans inre;
det tycktes honom, som den gamla klockan varit en
menniska, en lefvande varelse, som oupphörligen stod
framför honom och pekade på taflan, sägande:
"klockan är tolf och tre minuter deröfver".
Ändtligen började han att gråta, han visste ej af
det sjelf, men tår efter tår föll ner på penningarne
och hvarje droppe lättade hjertat. Så satt han länge,
till dess han, liksom lugnad och lyckligare än
någonsin, smålog. Ett sådant småleende hade ej på trettio
år sväfvat öfver hans läppar. Han steg upp, läste sin
kassakista och tog på sig sin lilla öfverrock.
Snart såg man den lilla mannen i snöyran ila
utför gatan utåt Hadelundssidan, och hela staden sade:
"hvad går åt herr Simon, som går ut på för middagen?"
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
