Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Penningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han kunde räkna och skrifva och var en möbel
som förflyttade sig sjelf vissa tider på dagen.
"Gå? Skall jag gå?’7
"Ja", blef det korta svaret, under det att herr
Simon, stel som en bild, med hängande armar och
med ögonen riktade på det väl förseglade paketet, satt
på sin kontorsstol.
Man skulle ej märkt att han lefvat, om ej bröstet
flämtat och ett tillkonstladt, dödligt leende spelat kring
munnen. En noggrannare observatör än herr
Glysisvall skulle lätt funnit, att herr Simon med detta leende
försökte att dölja hvad som försiggick inom honom.
Det föll kontoristen lika litet in att göra några
invändningar, och derföre voro inom några minuter
galoscherna på och mössan från spiken.
"Ni tiger!" yttrade herr Simon enstafvigt, och
dessa ord voro ett säkrare lås för kontoristens mun
än sjelfva konstlåset på kassakistan.
Sedan bokhållaren gått, steg herr Simon upp från
sin stol och gick några slag öfver golfvet, hvarefter
han inifrån tillreglade dörren. När alla
försigtighetsmått voro vidtagna, stannade han efter sin vandring
åter framför det hemlighetsfulla brefvet och stirrade
derpå, liksom det skulle innehållit hans dödsdom.
"Den 23 December klockan tre minuter öfver tolf",
mumlade han slutligen för sig sjelf, "den 23 December
– midnatten."
Han betraktade sin högra hand. "Ha ha ha –
den har ej förtvinat – det slog ej in, men – men
– men – allt det andra, allt det andra. – Allt
sammanstöter i dag – allt – allt kommer på en gång;
det förefaller mig som om jag länge gräft på en
underjordisk gång, att jag gräft mig fram i rika schakter
– allt har gått bra – men nu hör jag braket, nu
hör jag det dofva rasslet af hur gången bakom mig
faller igen. Jag har gräft för långt för att komma ut
igen – och jag – åh ja, det kan vara rätt nog! –
får hungra till döds, sittande på en gedigen guldklimp
– klockan tre minuter öfver tolf – hon hade drömt det."
"Men", återtog han efter några ögonblicks tystnad,
under hvilka han hårdt klämt händerna tillsammans
liksom till en bön, fastän ingen blef af, "den der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
