Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adelaide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det var sant det var fem sidenklädningar – en alldeles
hvit, glänsande som perlemor, en svart naturligtvis, en
violett och en grön samt en faconerad. Det var något,
för henne, som aldrig haft annat än hemväfdt på sin
långa kropp/
"Var hon mager, mamma?" frågade Abelina.
"Mager? ja, det skall Gud veta, mager som en
skrika – och ful se’n. Gud vet allena hvar fru
Herrmans utseende kommit ifrån, ty hennes mor, salig
menniskan, såg ingenting ut – och hade dessutom
ingen bildning, ingen edukation."
"Kors! det trodde jag", anmärkte fröken Abelina
med skadeglädje.
"Nej bevars, hon var helt simpel, och det föll visst
iute hvarken mina saliga föräldrar eller salig onkel
Tumpelsköld in, att vi skulle komma att umgås med
hennes dotter och att hon, dottern, jag menar fru
Herrman, skulle åka efter spann, då vi få åtnöja oss
med vår gamla berlinare och våra arbetshästar."
"Ja, högmodiga äro de, och det med besked",
sade fröken Enochina. "Vet mamma, de komma alltid
för sent till kyrkan och midt under predikan; det var
i söndags, då kom den der frun in så att klädningen
fräste om henne och nickade så nedlåtande åt oss der
vi sutto, Abelina och jag. Men mamma må tro, att
vi inte kunde låta bli att småskratta, då den der frun
klämde fast sig i bänkdörren, och när hon skulle gå
in i sin bänk, sade det krasch, krasch – det lät för
roligt. Hela garneringen lossnade ganska säkert."
"Nej, det var upp i lifvet det krasade", anmärkte
fröken Abelina, "eller också var det en spik, som tog
i och ref ut ett stycke."
"Ja, lika godt, hon satt under hela predikan och
fastade upp grannlåten med knappnålar, och när hon
gick ut, släpade schalen efter henne – ha ha ha, det
var allt en bra skada för den fina frun."
"Ja, högmod går för fall", yttrade modren och
skrapade sina skurna bönor i ett stort fat, "högmod
går för fall; det kan aldrig bära sig. Men jag hoppas
och tror, att de få grå hår för sina pojkar, de äro
riktiga vildhjernor, elaka, gemena pojkar."
"Ja, de ha öknamn på alla", yttrade Enochina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
