Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adelaide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras paryr, togo de för afgjordt; men pappas frack
var och blef ett vidunder, och i detta afseende
kämpade högmodet och sparsamhetsandan i majorskans
hjerta, helst flickorna oupphörligen talade om huru de
måste skämmas för pappas frack.
Det är ej lätt för en regering att följa förnuftets
råd, då camarillan smickrar fåfängan, och majorskan
hade i sina döttrar en dylik camarilla, som föresatt
sig att störta majorens gamla trogna frack.
"Gå ej så krokig, lille Wolfenbüttel, der blir ett
riktigt varggap i nacken, söta du", yttrade frun till sin
långa man, "och du, Enochina, kors hvad du ser uty
den ena locken har börjat rakna."
Ändtligen sedan den goda husmodern på detta
sätt ordnat alla de sina – ty hon ansåg sig allena
uppbära heder eller skam för både man och barn –
inträdde man i salongen, och der började ett evigt
krusande och nigande.
Fru Herrman mötte de ankommande med ett solskensansigte
så vänligt, som om herrskapet Wolfenbüttel
varit hennes närmaste hjertevänner, och
majorskan grinade så fint och så kärälskeligt, som örn hon
ansett fru Herrman för sin goda engel.
"Jag har verkligen längtat efter er, min goda
majorska – Herrman är så trög att få ut, eljes hade
vi längesedan haft det nöjet att helsa på – och icke
kan jag ensam fara till mina vänner."
"Alldeles som med Wolfenbüttel! Ah ja, Herre
Gud hvad de männerna äro tröga att få ut; hellre än
Wolfenbiittel putsar om sig en smula för att fara bort,
hellre – jag vet inte hvad."
"Åh, se min lilla söta fröken Abelina; nej se hvad
de der ljusröda banden kläda lilla Abelinas
blomstrande ansigte; rosafarg passar för ungdomen, de
mörkare för oss", tillade fru Herrman och fattade
majorskans magra hand; som hon klappade. "Min goda
majorska, hvad jag är glad att se er. Men hur är det
med lilla Enochina? Hon ser ej glad ut i dag; den
som vore så ung, ja, när jag var det, så såg man ej
en enda sorgsen min på mitt ansigte. – Kom hit,
Gösta, och du, Axel, kom hit, bocka dig och kyss tant
Wolfenbüttel på handen."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
