Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lättsinne och menniskoförakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
nu, Gudi lof, en välbestäld mormor och har nästan
årligen den fröjden att få sköta en ny liten Lifling,
som får ondt för tänder och biter i mormors fingrar,
så att det blir märke efter de "små söta gaddarne".
Der är nu en hel älskvärd familj af gossar, som
skola studera, och flickor, som skola lära sig dansa
och betrakta stjernorna.
Mitt lif förflöt emellertid sysslolöst. Jag var rik
nog att följa mina nycker och hade i min
inbillningsförmåga alldeles nog sysselsättning.
Min far lemnade mig en egendom, der jag roade
mig med experimenter, införskref Skottar och bönder
från Hartz, schweiziska och holländska kor och en
hop får från England, Spanien och Kaukasus; jag
experimenterade med alla nya uppfinningar och fick
mindre säd, mindre mjölk och mindre ull än någonsin.
Under tiden sysselsatte jag mig med litteratur, det
vill säga, jag köpte alla möjliga romaner och läste och
läste band efter band - jag roade mig med musik,
ty jag spelade temligen bra fortepiano och fiol, hade
hos mig alla resande artister och andra märkvärdiga
män, som kunde roa mig och mina gäster, och då det
blef rent af befängdt tråkigt, målade jag små
oljetaf-lor, hvilka jag gaf bort som minne. Tiden blef mig
allt längre och längre.
Ändtligen en vacker dag insjuknade min far. Det
var ingenting inom mig, som sade att jag borde sitta
vid hans dödssäng; helst hade jag ej velat veta af
hela affären förr än den dag bouppteckningen skulle
ske; en far är ofta hvarken mer eller mindre än en
punkt, då man skrifver, en afdelning, efter hvilken en
ny rad följer.
För mig var han knapt ett semikolon, ty jag var
förut i den ställning, att arfvet icke utgjorde annat äri
en fortsättning af den gamla utnötta omeningen, som
kallas lif.
Min mor, hvilken skref och berättade, som hon
enligt ceremonielet uttryckte sig, att "vi hålla på att
göra en oersättlig förlust genom en älskad mans och
fars frånfälle", bad mig komma så snart som möjligt,
"emedan eljes folket kunde få att säga."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
