Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lättsinne och menniskoförakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
bort mig - och för variations skull lät jag strömmen
föra mig. Men öfverallt var man förberedd derpå,
och den qike Axel Gerhard togs emot med öppna
armar. Jag ville, om kärlek fans, dock bli älskad för
min egen skull; men det var ej möjligt att urskilja, ty
då skulle * jag varit, som fordom kejsar Nero, hela
verldens vällust och förtjusning. Jag slog således den
saken ur hågen; men jag var ung och hade mina
egna idéer.
Jag företog derföre resor under lånadt namn,
reste som en fattig sate i en liten schas med
kappsäcken bakpå och gaf mig ut för artist.
Denna tur var ganska treflig, man tog väl och
illa emot mig, jag fick se verlden ungefär sådan den
verkligen är; ty i sällskapslifvet händer det en ung,
ogift rik man eller en lika beskaffad stackars flicka
liksom det hände kejsarinnan Katarina på hennes resa
till Krim: man bygger på en natt upp hela städer i
öknarne, man drifver boskapshjordarne från ställe till
ställe - och man tror att välmåga, rikedom och lycka
herska i det tomma riket.
Ungefär så bedrages den rike; öfverallt blomstra
skönheten, dygden, behagen mot honom, och kärleken,
den mest rörande, bär blommor endast för honom
- och det sanna är, att det är ett alldeles tomt
gyckelspel det der, och att kärleken ej kan trifvas bland
de konstgjorda blommorna.
Bland den oräkneliga mängden af vänner, som
drucko mina viner, redo mina hästar och spelade på
min biljard, deltogo i mina nöjen och försökte att
skingra hvarje moln på min panna, emedan det kunde
verka på deras glädje och trefnad, fans det ej mera
än en, som lastade min uppmärksamhet, ja som till
och med omfattades af min vänskap. Det var en ung
baron von Lindau, med hvilken jag blifvit bekant
under min studenttid. Han var sjelf förmögen, behöfde
mig således icke, och han var dessutom af en slägt,
som haft rikets vigtigaste tjenster som fideikommiss.
Lindau skulle således bli en förnäm man med
tiden, lika säkert som en lindtelning under årens lopp,
om ingen olycka dessförinnan bryter ned honom, må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
