Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besöket i prestgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
"fördömda mjöldrygan", som gjort den dålig, liksom
om "svingeln", som blandat sig i den, som växte på
gärdena.
Allt detta var ej inom prostens sfer och
intresserade honom alldeles icke. Herr Simon åter var tyst
sorti* grafven, och således hade samtalet troligen
tvär-stannat, om ej majoren af ren menniskokärlek talat
om historier och hållit herrarne i knapparna, för att
åtminstone vara säker att klädespersedlarne voro qvar.
Prostinnan kom åter ensam in, och derföre blef
der ett sorts samtal i trakten af soffan, vid hvilket
tillfälle majorskan gjorde les honneurs.
Så genomsläpade man en lång eftermiddag; ty
fastän majorskan gjorde min af att resa, visste
prostinnan åtminstone så mycket att artigheten fordrade
att de främmande skulle långledas till qvällen och ej
rimligtvis borde tillåtas resa, förr än de fått sin portion
af "den eviga äggröran med spickefläsk och sill",
choklad och de "eviga pannkakorna." Sedan dessa
blifvit annammade, kunde man utan att vara oartig anse
pinan böra slutas med en lycklig resa. Så gick det
äfven; men knapt hade också majoren läst från
bordet, förr än han sade: "Se så, mor, nu vänta hästarner
pelsa rm på er - men fort i vändningarne."
Detta blef dock ej fallet, ty majorskan skulle så
ombonas och inknytas i schalar, att det skulle qväft
hvilken annan som helst - och slutligen sågs ett knyte
röra sig, för att ta det sista vänskapsfulla farväl.
Herr Simon Sellner reste påföljande dag till
staden, föga tillfredsstäld med sitt besök; men fastare än
någonsin i föresatsen att fortfara på sin nya bana.
"Jag har ingen att samla åt - hvarför har jag
då vakat och arbetat dessa trettio åren, hvarför har
jag dragits med en förbannelse på mitt samvete -
hvarföre..."
Så tänkte han - och ju mera han undersökte
sig sjelf "och sitt eget hjerta, ju klarare förståndet
fattade verkliga förhållandet mellan lycka och olycka,
mellan njutning och smärta, desto klarare blef det för
honom, att det varit en dunkelhet i tanken, som
bedragit honom att på rätta vägar söka lugn och lycka.
Om man i allmänhet brydde sig om att gå till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
