Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bal och kaffekalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
"Men då måste bror tala med honom, ty han är
blind", yttrade läkaren och gick.
"Blind! blind! hvilken olycka!"
"Det är unga Herrman", hviskade prosten Pihl
till sin hustru, som bland de andra satt uppradad vid
långväggen.
"Är det Axel?" inföll Adelaide lifligt, med en lätt
suck. "Ack! det var det jag sade: det är Axel."
"Men", återtog prosten, "hvilken olycka - hvilken
olycka - han hade svaga ögon då han var hos oss
- men nu . ..*
"Nu?" frågade begge i högsta spänning.
"Jo, nu är han stenblind - se, han ser i solen
- ser du, Adelaide?"
Flickan betraktade den unge mannen med en blick,
full af medlidande, men tillika med någonting liknande
glädje. "Han minnes oss väl ännu", sade hon långsamt
och liksom frågande.
"Ja, det är säkert, den blinde minnes allt hvad
han såg i ljuset", sade prosten, "det är derföre också
barndomsminnena äro trognast och kärast; ty då sågo
vi allting i ett annat ljus än nu i vår skymning."
Betraktelsen afbröts af några starka slag på
pianot. Det var nämligen en fru ekonomidirektörska,
sorn i sin ungdom hade fått beröm för sin röst och
som hvarje år på ett par månader öfvergaf sin man,
ekonomidirektören, hvilken ej begrep musik, och begaf
sig på en färd till sina vänner i Vollmarshamn, der
man var musikalisk.
Prosten hade ämnat att gå bort till Herrman och
gifva sig tillkänna; men en löpning i den skarpaste
och mest klarinettlika diskant afbröt honom; ty
direktörskan sjöng en "bravuraria", ett namn, som möjligen
kommit deraf, att det behöfs icke så alldeles obetydlig
bravur att till slut afhöra en sådan, då den sjunges
med en röst så gäll och skärande, som ofta är
händelsen med privata storsångerskor. Men hela
sällskapet greps af en hemsk tystnad. Det lönade också ej
mödan att tala, ty fruns röst uppväckte salens alla eko.
"Det är en ovanlig röst", sade de mindre
musikaliska, sedan arian med alla sina fioriturer och
broderier var slut, "det är verkligen en mycket ovanlig röst%
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
