Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unga tu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
kan bota den endast lokala. Här är frågan om",
till-lade han, "att han får sin syn igen antingen här eller
der, dit vi ändå alla skola komma."
Som en samvetsgrann läkare förblef den gode
Georgsson ändå trygg. Äfven då han ej kunde lofva
något, förstod han att i den bittra kalken, han måste
räcka, gjuta några droppar tröst, som lik olja flöt
ofvanpå, och en hänvisning på en ännu högre tröst,
som, om bägaren måste tömmas, fans på botten
- det eviga hoppets perla. Läkaren är ej
handtverkare, han är icke ens vetenskapsman i den vanliga
meningen, utan han är framför allt menniska, utrustad
med kunskaper om det lekamliga lifvets vilkor; men
olycklig han och ännu olyckligare hans sjuka, om han
ej djupt i själen känner vilkoren för det andliga lifvet,
om han ej begriper att han står i begrepp att blicka
in i det okända riket, vid lifvets gränssten till hälften
läkare och till hälften prest, i den bemärkelsen, att
det är hans pligt att trösta och hugsvala, leda och
upplysa.
Man kunde ej märka på den gode doktorn ,att
lian fruktade; men detta var likväl händelsen.
Sjukdomen tilltog allt mera - feberdrömmarne
blefvo häftigare och i samma mån aftogo krafterna -
hoppet var nästan ute.
Vid hufvudgärden satt Adelaide - hon kände ej
behof af hvila, hon hade, hon också, denna
oförklarliga ihärdighet, som ensamt tillhör qvinnan, denna
ihållande kraft, som ej brytes af något, så länge en
pligt står att uppfylla. Om man vill se styrkan hos
de svage eller huru Gud inom späda former lägger
en kraft, med hvilken ingen annan kan mätas, är det
då en ädel qvinna vårdar sina sjuka, småler, tröstar
och gläder, under det hennes egen själ sväfvar på
branten af en afgrund; med lätta fjät och uppåtrigtad
blick går hon öfver den smala, vacklande bryggan,
som leder öfver det gapande svalget - ett enda steg
åt sidan, en enda darrning skulle störta henne dit ner -
men hon gör ej detta steg, hon darrar icke; efteråt,
när alla andra blott glädjas, då börjar hon darra, då
blir hon svag och fasar för den fara hennes käraste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
