Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
En öm, en älskad mor till ovärderlig borgen,
Att bli dess hopp, dess lön — i glädjen som i sorgen!
O du! min egen mor! — om hjertat af en son
Kan gälda någon skärf af ett oändligt lån:
Frid öfver dina dar! — Jag fick ej guld och anor,
Min själ en främling blef i granna verldens vanor;
Men blef hon ren och god, men blef hon evigt varm
För mensklighet och dygd, hon blef det vid din barm.
Jag vet ej till hvad mål ett okändt öde leder,
Hvar din välsignelse min önskans gräns bereder;
Min enda vetenskap är flit och redlighet,
Och att en vördad mor jag evigt älska vet.
Men, goda! följ mig du! — Med lugn i alla skiften
Jag räcker dig min arm. . . den domnar först i griften.
Ännu i tanklös ro en lidande natur,
På gränsen vacklande af menniska och djur,
Den späda varelsen begär blott dessa båda:
Utvecklas utan tvång, och härdas utan våda.
Så, nyss i dvalan störd, ej än i redig sans,
Halföppnar slumraren sin blick mot dagens glans,
Och sluter den, och säll bland drömmar åter famlar.
Snart lidande och tvång sig till en känsla samlar;
Ur tanklöshetens natt, som småningom förflyr.
Ett anande förnuft i dunkel dagning gryr,
Och bildar till en verld, likt första morgonstrålen,
Med färglös grandning blott de närmsta föremålen.
Ej kedjande ännu begreppens sammanhang,
Men viljande, och röjd, och öfver djurets rang,
Den späda själens kraft i bojorna arbetar
Och mellan godt och ondt med vaknad oro letar;
Upptäcker likheter och skapar deras namn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
