Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Skön är mig deras krans, stolt bär jag upp min cittra:
Här gick den största kung på täfiingsbanan fram,
Eröfrade dess palm, förblandad i dess dam,
Och mottog, vid dess mål, sin hyllning af de vittra.
Och I, hans domare! odödlig är den glans,
Som från hans äras höjd bestrålar er tillbaka,
Hvi måste skaldmön här försaka
Att fästa edra namn vid hans?
Så, Gustaf! blott ett mål, ditt hjerta alltid nära,
Stod alltid lika ljust inför din stora själ;
Det var, i vådans stund, vår ära och vårt väl;
I hvilans mellanstund det var vårt väl, vår ära.
Så svallar Nilen upp — och sjunker, i sitt svall —
Och af ett lyckligt land, der ingen teg står öde,
Välsignas i sin böljas flöde,
Välsignas i sin böljas fall.
Men, gyllne dagars kung, oss fordom återgifven,
Bland lagrar och trofér, med fridens sälla skänk!
Din blick med bifall än på hjeltars söner sänk,
Men göm, hvad vi ha mist — den älskade oliven.
Verldskrättarn från sin thron förordnar vårt förderf,
Och kungar i förbund med den, som dem förfärar,
O blygd! ha skickat sina härar
Att blöda i förtryckarns värf.
Se öfver hafvet bort, till bröders landamären:
Der stiger röken upp från deras hyddors brand.
Med jemna ljungeldsslag, som dåna mot vår strand,
Kodanska vikarna besvara Gardaskären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
