Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
248
Till vännens lof, med blödigt sinne!
Höj, Lindblom, höj din röst, din hand,
Välsignande hans lif, hans hvila och hans minne!
Vid edra rösters ljud sitt offer glömskan spar,
Och tiden fäller ned, ur vördsam hand, sin glafven:
Min röst är vindens suck, som öfver grafven far,
Och kysser blommorna — och genast dör på grafven.
Min stämma skall ej, vådligt djerf,
I edra högre chorer blandas;
Då snillen prisa snillets värf,
Har jag en känsla blott, som tacksamheten andas.
Du himmelens profet! mitt hjertas offer tag
För hvarje gång du väckt min ande till besinning,
Der pligten, tydd af dig, blef lefvernets behag,
Försakelsen triumf, och vanskligheten vinning;
Der, uppenbarad utaf dig,
Odödligheten mötte hoppet:
Ej snillets — den var ej för mig —
Men dygdens, vinkande med kronan efter loppet.
Än själen af din röst, lik källans friska språng,
I qvalet vederficks; än hon sig följa tyckte
En majestätlig flods ohinderliga gång,
Som qval och fröjd och allt med sig i farten ryckte;
Än bäckens fall, som i sitt lopp
Med mången blomma stranden kläder,
Dock hellre åkermannens hopp
Med frukters ymnighet och skördars mognad gläder.
Du talar — och hur skön står helgedomens borg!
Från hydda, från palats, nu ila de, nu glömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
