Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I deras liof sig bryte strålens fall
Från väggar, der den tyriska kristall
Förmäls med Persiens guldbesprängda skrudar!
Dem lyse lyckans aldrig gömda sol;
Dem bjude äran en kurulisk stol
I bredd med jordens, dem bevågna gudar!
Mig, i de undangömda skuggors famn,
Mig må oliven under lek bekröna,
Och dalens dimma gjutas kring mitt namn,
Blott dalens lugn min lefnad vill försköna!
Der vill jag sjunga glädjen, och den dygd,
Som skänker jorden odling eller skygd,
Det hopp, som ilar till de godas möte,
Naturen, och naturens milda far,
Och friden, friheten, dess syskonpar,
Och barnet kärleken, som vid dess sköte,
Än jollrar i sin ålders oskuldsdar.
Min ära vare det, min ljufva ära,
Att, sjelf af Leopold och Flaccus lärd,
De rena toner åt min lyra lära,
Som till min däld ett sakta genljud bära
Ur katakomben af en romersk verld.
Men nej! ack nej! — det hårda ödet tvingar
De tunga mödors nederböjda slaf;
I stormens gny hans lyra fåfängt klingar,
I stormens gny, som snart, på svarta vingar,
Far suckande förbi hans glömda graf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
