- Project Runeberg -  Samlade vitterhetsarbeten / Andra Delen /
337

(1863-1864) Author: Johan Olof Wallin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

låg i hans föreställning såsom den enda grundriktiga. Intet
agg, ingen ensidighet, eller småhetsanda kunde ingå i detta
rena, för all sanning och sedlig skönhet öppna sinne,
hvil-ket afpreglade sig i hela hans värdiga, hulda, oförställda
väsende. Med den ädla visshet på sin sak, hvilken är
sjelf-tänkandets och det mogna omdömets frukt, — det jemna
lugn, som hvilar på medvetandet af rena afsigter, — och
den ärliga välvillighet, som både ingifver förtroende och
behåller det, var han lika uppriktigt älskad och högaktad, lika
uppmärksamt och gerna hörd, antingen han upplät sitt rika
kunskapsförråd åt en lärgirig ungdom, eller sitt varma, glada
hjerta i vänskapens krets, eller sin mogna visdom bland
kyrkans och landets fäder. I dessas församling höjde han ej
oftare sin röst, än saken ovilkorligt kräfde, och då med stilla
värdighet. Hans redliga välbetänkta ja eller nej var ock vida
mer värdt, än dessa floder af ord, på hvilkas väderlyfta
vågor den sjelfkära personligheten så ofta ämnar sig åt skyn,
men i hvilkas grumliga djup den vanligtvis fördränker både
sak och tid och sig sjelf.

Tingstadius njöt, med oqvald besittningsrätt, det
anseende han utan storm eröfrat. Med frid och trygghet gick
han fram till målet, och hade ingen biafsigt att
genom-drifva, ingen sidoblick att kasta, hvarken åt
menniskogun-sten, som han ej behöfde, ty hans vittne var i höjden, eller
åt lyckan, som han ej saknade, när hon uteblef, och knappt
märkte, när hon kom. Hon var äfven då mera för andra
än för honom; hon lemnade blott i hans gifmilda händer
makten till en vidsträcktare välgörenhet, men ändrade för
öfrigt intet, hvarken i hans enkla lelhadssätt eller hans kära
lefnadsarbete eller hans fromma lefnadsåsigt. Förnöjd
vandrade han på jorden och spridde omkring sig förnöjelse, men
lik en ädel främling, hvilken ej der väntade att uppnå sin

Wallm, Vitterhet a-ar beten. 11. 22

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:54:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samvit/2/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free