Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit, utan arfvet af den erfarenhet de samlat, utan rättvist
uppskattande och tacksam känsla af det härliga de tänkt,
sagt, gjort, efterlemnat, kunna i någon ädel kraftyttring
öf-verträffa dem, eller ens hinna dem. Det vore i många fall
din ära, att stå vid deras sida och våga med dem mäta
dig, — din stolthet att, vid återblicken på de höga
gestalterna, ej behöfva rodnande sänka ditt hufvud, om frågan till
dig ställdes ännu efter sekler: „hvar är den arm, som
förer Torstensons svärd ? “ eller blott efter ett halfsekel:
„hvar är den hand, som stämmer Kellgrens lyra ? “
Om den vigtiga del af nationalbildningen, som åt
Svenska Akademiens vård anförtroddes, varit under denna period,
i hvad på hennes åtgärd ankommit, stillastående,
tillbaka-skridande eller framgående, må, efter skiljaktiga synpunkter,
bedömmas olika. Sjelf tror hon, att allt detta, efter hvarje
tids egna anfordran och behof, både kunnat och bort äga
rum, om hon eljest rätt förstått sitt åliggande. Den i sitt
slag obestridliga fulländning, hvartill svenska vitterheten, —
danad, måhända, efter en främmande, men likväl då
europeisk skolas förebild, — under Gustaf III:s spira, likasom
med ett trollslag lyftades, var en dittills och kanske länge
oupphunnen, ljus och blomsterrik höjd: skulle bemödandet
att der bibehålla och omhägna den sköna planteringen, så
länge tiden ej hade något bättre att erbjuda, heta ett
obe-römligt stillastående? Eller om tidslynnet hatade allt
regelbundet, och en sjelfkär yra, föraktande vettets ledning,
hotade med ännu en jernålder, var väl hänvisandet,
återförandet till förrtidens godkända och säkra mönster någon
klandervärd tillbakagång? Det är ej snillet, som gör uppror
emot lagen, eller känner de yttre formerna som tryckande
bojor. Det rörer sig i dem alla med ledigt och
sjelfstän-digt behag, likasom den sanne hjelten utvecklar, i romersk
eller grekisk rustning, samma vighet och styrka. Men ock,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
