Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord till första engelska upplagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Röda korsets flagga vajade över San Michele där tappra och
stympade män sökte hjälp av samma sol som drivit mig bort
från mitt älskade hem. Hur lång var inte väntan för oss, som
inget annat kunde göra än vänta!
Men hur många av oss vågar bekänna sanningen, att bördan
av hans eget lidande syntes honom lättare att bära då alla män
och kvinnor omkring honom var försänkta i sorg, att såret i
hans egen sida föreföll att läkas då blodet sipprade fram ur så
många andras gapande sår? Vem vågade knota över sitt eget
olycksöde medan hela världens öde stod på spel? Vem vågade
gnälla över sin egen plåga då alla dessa stympade män låg
tysta på sina bårar med hopbitna tänder?
Äntligen bedarrade stormen. Allt var tyst som förr i det
gamla tornet, jag var återigen ensam med min fruktan.
Mannen är skapad att bära sitt eget kors, det är därför han
fått sina starka skuldror. En man kan stå ut med en hel del,
så länge han kan stå ut med sig själv. Han kan leva utan
hopp, utan vänner, utan böcker, till och med utan musik,
så länge han kan lyssna till sina egna tankar, till sången av en
fågel utanför fönstret och rösterna från havet i fjärran. Man
sade sig i St. Dunstan’s,[1] att en man till och med kan leva utan
ljus, men mina sagesmän var hjältar. Men en man kan inte
leva utan sömn. När jag upphörde att sova började jag skriva
denna bok, sedan alla mildare läkemedel visat sig
overksamma. Vad mig själv beträffar har resultatet varit utmärkt.
Många gånger har jag välsignat Henry James för hans råd,
jag har sovit mycket bättre hela tiden. Det har till och med
roat mig att skriva boken. Jag undrar inte längre över varför
så många människor slår sig på att skriva böcker i våra dagar.
Olyckligtvis har boken tillkommit under särskilt svåra
omständigheter. Redan vid första kapitlet blev jag störd av ett
oväntat besök av en ung man som helt ogenerat slog sig ner
mittemot mig vid skrivbordet och började tala om sig själv och
sina egna affärer, som om det kunde intressera andra än
honom själv. Det var någonting synnerligen irriterande i det
självbelåtna sätt på vilket han med flödande svada bredde ut
sig om sina mer eller mindre otroliga och befängda äventyr,
där han som oftast tycktes ha varit hjälten - för mycket Ego
i ditt Cosmos, unge man, sade jag för mig själv. Han orerade
vitt och brett om antik konst, arkitektur, musik, psykologi,
döden och vad som kommer därefter. Medicin tycktes han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
