Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en stor slagbjörn och att döma av den luggslitna
pälsen sannolikt en mycket gammal björn, utan tvivel samma
björn som Turi talat om.
- Spring, viskade jag i min tur till Ristin i den ridderliga
avsikten att betäcka reträtten. Det moraliska värdet av denna
avsikt var dock betydligt reducerat av det faktum att jag
fortfarande var ur stånd att röra mig ur fläcken. Ristin sprang
inte. Hon lät mig istället bli vittne till något som ensamt det
var värt att resa från Paris till Lappland - det är mig
fullkomligt likgiltigt om jag blir trodd eller ej. Med handen på
yxan gick Ristin några steg fram mot björnen. Med den andra
handen lyfte hon upp sin kolt och pekade på de vida
skinnbyxorna som hon liksom alla lappkvinnor bar. Björnen
tappade blåbärskvisten, fnyste högljutt ett par gånger och lufsade
i väg mellan furorna.
- Han tycker bättre om blåbär än om mig, skrattade Ristin
när vi satte i väg igen så fort vi kunde.
Ristin berättade nu för mig att då hon och hennes mor förra
året var på väg hem från lappskolan hade de stött på den
gamle björnen på precis samma ställe, och så fort hennes mor
hade visat honom sina vida skinnbyxor hade han gått sin väg.
Snart kom vi ut ur passet och vandrade genom den
mörknande skogen på en matta av silvergrå mossa, mjuk som
sammet och med inflätade knoppar av linnea och pyrola. Det
var varken ljust eller mörkt, det var den nordiska
sommarnattens underbara halvskymning. Hur Ristin kunde hitta
vägen genom den stiglösa skogen var mer än min dumma
hjärna kunde förstå. Plötsligt stötte vi på vår vän bäcken
igen och jag hann just böja mig ner och kyssa hans nattsvala
ansikte när han sprang förbi oss. Ristin förklarade att det var
tid för kvällsvard. Med otrolig snabbhet högg hon lite ved
med sin yxa och tände en lägereld mellan två stenar. Vi åt vår
kvällsvard, rökte en pipa och somnade med våra ränslar under
huvudet. Jag vaknade vid att Ristin räckte mig sin röda luva
full med blåbär. Intet under att den gamle björnen tyckte om
blåbär, jag har aldrig fått en bättre frukost. Vi satte i väg
igen. Där kom vår vän fjällbäcken dansande över stockar och
stenar, sjungande i våra öron en invit att göra sällskap med
honom ner till fjällsjön. Det gjorde vi också för att se till
att han inte skulle dansa vilse i dunklet. Då och då förlorade
vi honom ur sikte, men vi hörde hela tiden hur han sjöng
för sig själv. Då och då stannade han framför en klippvägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
