Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Bland kolleger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
goda händer hos vilken som helst av mina kolleger, som så
vitt jag visste alla var specialister i förlossningskonst, doktor
Pilkington till exempel var en mycket...
Nej, hon önskade ha mig och ingen annan. Hur kunde jag
ha hjärta att vilja lämna henne ensam och hjälplös bland
främlingar, ensam med ett faderlöst litet barn? För övrigt
var det ingen tid att förlora, hon väntade sin baby vilken dag
som helst, vilket ögonblick som helst. Jag skyndade att
erbjuda mig att sända efter en vagn för att föra henne till Hôtel
de Russie där hon bodde.
Vad skulle inte reverend Jonathan ha givit för att få se
deras barn, han som älskat dess mor med sådan lidelse. Om
någonsin ett äktenskap varit byggt på kärlek så var det deras,
en sammansmältning av två harmoniska naturer, två eldiga
själar. Hon brast i en paroxysm av tårar som slutade med en
serie konvulsioner som skakade hennes kropp på det mest
oroväckande sätt. Plötsligt skrek hon till och satt alldeles
stilla med händerna pressade mot buken. Min oro byttes
i fasa. Giovannina och Rosina var borta i Villa Borghese med
hundarna, Anna var också ute, det fanns ingen kvinna i
huset, väntrummet var fullt med folk. Jag flög upp från
min stol och betraktade henne noga. Plötsligt kände jag igen
henne, jag kände igen henne från la Salpëtrière och mitt
eget mottagningsrum, det var inte förgäves som jag levat
femton år av mitt liv bland hysteriska damer i alla åldrar och av
alla nationaliteter. Jag sade barskt till henne att sluta upp
med att gråta och försöka lugna sig och sedan lyssna utan
att avbryta mig. Jag gjorde henne några professionella frågor,
hennes svävande svar väckte mitt intresse för reverend
Jona-thans person och hans förtidiga bortgång. Förtidig i sanning!
Det var inget tvivel om att reverend Jonathans död inträffat
vid en mycket oläglig tidpunkt, sedd från min läkarsynpunkt
i varje fall.
Jag slutade med att så vänligt jag kunde säga henne att hon
inte skulle få någon baby alls. Hon sprang upp från soffan
blodröd av raseri och rusade mot dörren, skrikande för full
hals att jag skändligen hade ”förolämpat reverend Jonathans
minne”.
Ett par dagar senare stötte jag på piazzan på den engelske
prästen, jag tackade honom för att han rekommenderat mig
till mrs Jonathan och beklagade att jag inte kunnat åta mig
att sköta henne. Jag kunde inte undgå att lägga märke till
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
