Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Miss Hall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade lagt märke till officerens forskande blick när jag sade
att jag inte kunde uppge min adress eftersom jag inte ens
visste namnet på gatan där min vänlige värd bodde. Allt jag
visste var att han hette signor Amedeo och var en mycket
sympatisk person och stor djurvän. Det var redan mörkt och
jag började springa då jag inbillade mig att jag hörde
smygande steg bakom mig, som om någon följde efter mig.
Men jag kom fram till mitt nattkvarter utan vidare äventyr.
Signor Amedeo och hans vänner sov redan på sina madrasser.
Hungrig som vanligt satte jag mig till kvällsvarden som min
vänlige värd lämnat kvar åt mig på bordet. Jag tänkte hålla
mig vaken och erbjuda mig att följa med signor Amedeo på
hans nattexpedition för att hjälpa honom att söka efter sina
tillhörigheter. Jag sade mig själv att det sannerligen var det
minsta jag kunde göra i gengäld för hans vänlighet mot mig,
då jag hörde en skarp vissling och ljudet av fotsteg. Någon
kom nerför trappan. På ett ögonblick var de tre männen på
fötterna. Jag hörde ett skott, en karabinjär föll huvudstupa
utför trappan ner på golvet alldeles vid mina fötter. Just som
jag lutade mig ner för att se om han var död, såg jag tydligt
signor Amedeo sikta på mig med sin revolver. I samma
ögonblick var rummet fullt av soldater, jag hörde ännu ett skott
och efter en förtvivlad kamp blev de tre männen
övermannade. När min värd passerade förbi mig med handbojor och
ett tjockt rep kring armar och ben, lyfte han huvudet och såg
på mig med en vild blick fylld av hat och förebråelse som
kom blodet att isas i mina ådror. En halvtimme senare befann
jag mig återigen på samma polisstation som förut där jag nu
låstes in för natten. På morgonen förhördes jag av samme
officer, vars intelligens och vänlighet jag troligen har att tacka
för mitt liv. Han berättade för mig att de tre männen var
livstidsfångar som rymt ur Capuccinifängelset, alla tre
”pericolo-sissimi”. Amedeo var en ryktbar bandit som terroriserat
trakten kring Girgenti i åratal, han hade åtta mord att svara för.
Det var han och hans två kamrater som brutit sig in i Banco
di Napoli och dödat vakterna medan jag låg och sov i
allsköns ro på hans madrass. De tre männen hade skjutits i
dagbräckningen. De hade begärt att få tala med en präst, bekänt
sina synder och dött som modiga män. Polisofficeren bad att
få komplimentera mig för den viktiga roll jag spelat vid deras
infångande. Jag såg honom rakt i ögonen och sade att jag inte
var stolt över min ofrivilliga bedrift. Jag hade för länge
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
