- Project Runeberg -  Sannsagor och fantasier /
111

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LILI.A NANNY.

det ej ser ut i mitt innersta så, som det borde; det
är så mycket här i lifvet, som jag aldrig haft tid att
tänka på och som kanske nu skulle ha varit mig en
hållpunkt och en tröst. Huru som hälst är det nu för
sent att börja grubbla öfver sig själf och önska att
man vore annorlunda. Att jag är en svag och feg
stackare, har jag emellertid aldrig vetat förr än i dag:
jag har inte kraft att bära det, som nu drabbar mig.

Nu kommer det för mig, att jag kanske inte alltid
varit en sådan make, som du haft rättighet att fordra.
Affärerna ha hindrat mig att egna dig så mycket tid
och intresse, jag önskat. Vårt hemlif har för dig varit
bra ensligt och dystert, ty våra fester ha ju aldrig
roat dig, och deremellan har du fått sköta dig själf.
Jag erkänner, att jag varit otacksam mot dig; jag
har dock alltid aktat och äfven älskat dig på mitt vis,
det har du väl aldrig betviflat. När du öfvervunnit
den sorg, jag nu gör dig, skall du nog i dina
föräldrars hus lära dig glömma och kanske fästa dig vid
en annan; du är ju ännu ung och har ett rikt hjärta,
dig kan lifvet ännu ha mycken glädje att bjuda.

Och vårt barn — hvad skall jag säga om henne?
Det skall komma en tid, när hon i sitt sinne anklagar
mig för hvad jag nu gör. Måtte då din kärlek ingifva
dig ett ord till mitt försvar. Säg henne, att jag ej
var fullt så dålig, som det kan se ut, och säg henne
äfven, att min största sorg, då jag lemnade detta lif,
var att mitt minne kanske en dag skulle komma att
stå som en skugga mellan er båda och lyckan.

Och nu — tack för alla dessa år! Hade jag i tid
kunnat uppskatta dig och det, som sysselsätter dina
tankar, hade jag kanske aldrig slutat som jag gör.
Förlåt mig detta och förlåt mig allt annat jag kan
ha brutit mot dig.

Gud vare med dig och Nanny!»

I lan vek i hop brefvet och skref sin hustrus namn
på kuvertet. Derefter började han å nyo sin oroliga
gång af och an i rummet.

Han slog upp dörren ut till salen och lutade sig
mot dörrposten med korslagda armar. Från
sängkammaren hördes ljudet af samtalande röster. Det var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:56:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sannsagor/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free