Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 8
SANNSAGOR OCH FANTASIER.
ändå nästan alltid det rätta, men det kom sig deraf
att han hade en sådan märkvärdig instinkt.
Han hade ett stort fel: han drack. Men icke i
sällskap med de andra, då hade det väl gått an, nej
han drack i ensamheten. Han var aldrig egentligen
öfverlastad, men han gick i ett slags halfvaket
tillstånd hela dagarne, ända tills det blef spektakeldags;
då var det som om han skakat af sig en mara, det
sömngångarlika försvann, och från det ögonblick han
satte foten inom klädlogen, var han en helt annan
menniska. Det såg ut som om han med flit velat
döda alla tankar under den tid af dygnet, då han icke
spelade, och inskränka sitt lif till endast de timmar,
då han fick utöfva sin konst. Då ridån föll efter sista
akten, vek spänstigheten ifrån honom igen, han föll
ihop som en trasa och måste vanligen åka den korta
vägen hem till sin bostad.
Med kamraterna umgicks han nästan icke alls
efter uppträdet med anledning af hustrun. Till och
med vid kollationeringar och repetitioner lyste han
oftast genom sin frånvaro: dä någon ny pjes skulle
upp, fick sufflören läsa upp hans roll ända till de två
sista repetitionerna; det var en rättighet som han tagit
sig till stor förargelse för de medspelande — men
direktören var nu en gång så oförlåtligt undfallande
mot den der inbilske Törnblad, som trodde sig
oersättlig!
Det var en ren händelse att han var närvarande
vid den repetition, då Hall första gången skulle visa
hvad han dugde till. Man inöfvade Daniel Hjort och
debutanten skulle spela Olof Klaesson. Törnblad satt
ute i salongen och lät som vanligt sufflören läsa upp
Daniels roll. Han hade tydligen druckit mycket
whisky den dagen — whisky var hans favoritdryck —
och det hängde som ett flor öfver hans ögon. Men
under scenen i första akten mellan Johan Klemming
och Olof Klaesson såg man honom resa sig upp, och
sedan stod han under hela pjesen stödd mot
stolskarmen, med armarne korslagda och blicken oafvändt
riktad mot scenen. Och ändå kunde det ej gerna
vara debutanten, som väckt hans intresse, ty han redde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
