Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 8 SANNSAGOR OCH FANTASIER.
stod framför den, djupt försänkt i åskådandet af sin
egen bild, då plötsligt en mörk rodnad sköt upp på
hennes fräkniga kinder — hon hade hvarken hört att
någon stampat snön af sig i farstun eller att dörren
gått upp, och nu stod Abraham bredvid henne, just
då hon inom sig undrade hvad han skulle säga, om
han såg henne så här.
Hon vände sig icke till honom, men hon såg i
spegeln att han" betraktade henne frän hufvud till fot.
Hon tordes icke röra sig ur fläcken, men hon önskade
att hon varit hundra mil borta. Det var som om
si-denklädningen och hela stassen tyngde henne och ville
draga henne ned mot golfvet; och i ett nu blef det
klart för henne, att hon aldrig varit fulare och
klumpigare än just nu och att herrskapskläderna bara gjorde
henne löjlig. Hon vände sig bort för att gå in till
sig, men nu talade han — och hon stannade.
»Vänta, Kari, jag har inte sett mig mätt på dig
än,» sade han med ett retsamt tonfall i rösten. Han
gick efter henne, tog henne i armen och ledde henne
fram i dagsljuset. Hon gjorde intet motstånd, men
hon tordes ej se upp på honom; hon kände att han
såg på henne och att han småskrattade. Karis
tinningar bultade och det susade för öronen på henne;
hon visste ej huru länge hon stått der och undergått
mönstring, men nu hörde hon att han skrattade till
ett litet kort, försmädligt skratt och så sade han:
»Du är ju riktigt vacker!»
Om han slagit till henne i ansigtet med
knytnäf-ven, skulle det varit vänligare af honom än att säga
just de der orden. Hon kastade den gula långschalen
ifrån sig på golfvet, arbetade med att få af sig
van-tarne och brast ut i en ström af tårar; det var med
möda hon fick fram den fråga hon gått och burit pä
så länge:
»Abraham — kan du — kan du då aldrig i
lifvet förlåta mig?»
»Nå nå nå,» sade han i en ton som till ett
vanartigt barn, »inte handskas så der med så’na fina
saker» — han tog upp schalen från golfvet och hängde
den öfver hennes axlar igen, och i det han med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
