- Project Runeberg -  Sannsagor och fantasier /
182

(1881) [MARC] [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I I 8

SANNSAGOR OCH FANTASIER.

hon en lång stund och stirrade framför sig i mörkret,
sakta vaggande med hufvudet; då kände hon huru en
varm, våt tunga slickade de salta tårarne från hennes
hand, som hon stödde mot golfvet. —

Abraham hade ej rört sig ur fläcken, han satt och
såg in i den slocknande brasan och tänkte på huru
rart han skulle få det i framtiden; då öppnades
dörren och Kari kom in igen. Hon gick fram till honom,
lade sin hand på hans axel — det hade ej händt på
trettio år — och sade så vänligt hon någonsin kunde:
»Tack ska du ha, Abraham, för att du ville ha
mej me’ dej te Amerika, men du får allt fara
ensammen — ja’ har inte hjärta te resa från kon.»

Tvä dagar derefter for Abraham. Vädret var nu
vackert igen, och då ville han passa på. Kari hade
följt med honom till stationen för att hjälpa honom
bära sakerna. Der var mycket folk, ty en beryktad
läsareprest skulle predika i grannsocknen, och sådana
tillfällen brukade Vallaborna aldrig försumma.
Abraham fick således ta afsked af sina vänner och bekanta
än en gång. Han hade en hcl hop bondgubbar
omkring sig, så att Kari fick knapt se skymten af honom.
Och nu kom tåget; clet skulle bara stå i tre minuter,
så att det var bäst att skynda sig. Abraham kom
lyckligt och väl upp i en tredje klassens vagn, och
dörren låstes efter honom. Nu, dä det var nästan
tomt på perrongen, fick han se Kari, som stod vid
stationshusets vägg och såg på honom, och nu kom
han i håg att han hade glömt säga adjö till henne.
Gud vet hur clet kom sig, men han kände sig nästan
som litet rörd, då han säg henne stå der så gammal
och skrynklig och med sådana dåliga, tunna kläder
till skydd mot den kalla höstluften; han lutade sig ut
genom fönstret, viftade med handen och ropade sä att
det hördes in i alla vagnarne:

»Adjö me’ dej, Käril Glömmer inte du mej, så
inte glömmer ja’ dej!»

I det samma gick tåget.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:56:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sannsagor/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free