1896 års val förflyttades han till Andra
kammaren, som han ännu tillhör. D. 27 okt. 1899
utnämndes han till statsråd och chef för
landtförsvarsdepartementet och kan i denna egenskap
fröjda sig åt framgång åt åtskilliga viktiga militära
önskningsmål. Sålunda beviljade riksdagen
1900 grundplåten till en fästning i Boden och
1901 genomdrefs det viktiga beslutet om
värnpliktens utsträckning från tre månaders öfning
till åtta för infanteriet och tolf för specialvapnen
i sammanhang med indelningsverkets afskaffande.
Utan tvifvel kan C. personligen tillskrifva sig
en ej oväsentlig del af dessa segrar. Utan att
i egentlig mening vara innehafvare af de
egenskaper, som konstituera en talarebegåfning,
förstår han dock att imponera genom sin flärdfria
och förtroendeingifvande personlighet och gedigna
kunskaper. — C., som 1876 blef ledamot af
krigsvetenskapsakademien, tillhörde 1895 års
lappkommitté. Vid öfvertagande af krigsministerportföljen
hugnades han med värdighet af generalmajor i
armén. — Utom en del uppsatser i militära facktidskrifter
har han från trycket utgifvit:
Kort sammanfattning af de
viktigaste bestämmelserna rörande arméns organisation
1870;
Kort redogörelse för Danmarks arméorganisation
1871;
Öfversigt af allmänna värnplitens tillämpande i
Sverige under förflutna tider 1879, m. m. — Gift 1873
med
Augusta Georgina Bahrman.
Crusell, Bernhard Henrik, <img l> Musiker, tonsättare.
Född i Nystad i Finland d. 15
okt. 1775. Föräldrar: bokbindaren
Jakob Crusell och
Margareta Elisabet Messman.
— Redan från sin spädaste barndom röjde
C. en ovanlig kärlek för musiken. När han var åtta år gammal
flyttade hans föräldrar till Tavastehus.
På Berttulas utmark bodde den tiden en
klarinettblåsare Wester, vid Nylands regemente,
som bland sina söner hade en, hvilken
börjat inhämta faderns konst, och som åtog sig att,
mot det att C. lärde honom skrifva, undervisa
honom i musik. På en gammal klarinett med
endast två klaffar lärde sig C. inom kort icke
blott de stycken Wester kunde, utan äfven dem
han hört en fru Armfelt spela på klavér. Detta
fäste hennes mans, löjtnant Armfelts uppmärksamhet,
hvarför denne, när han 1788 reste till
Sveaborg, tog C. med sig och föreställde honom
för major O. Wallenstjerna, hvilken så lifligt
intresserade sig för den unge virtuosen, att han
icke allenast antog honom till volontär vid
änkedrottningens finska regemente, utan lät honom
bo i sitt hus. Transporterad efter krigets slut
till den bataljon af nämnda regenmente, som var
fölagd i hufvudstaden, fick C. åtfölja
Wallenstjerna till Stockholm, där han af violinspelaren
Böritz lärde sig noterna, fick läsa tyska och
italienska och uppträde på amatörkonserter.
Följande året, vid ännu icke fyllda sjutton år,
utsågs han till musikföreståndare för
lifregementets musikkår och antogs kort därpå af abbé
Vogler till klarinettist vid hofkapellet. Våren
1798 lyckades C. få företaga en resa till Berlin,
där han i sju månader erhöll undervisning af den
berömde Franz Tausch. År 1801 invald
till ledamot af Musikaliska akademien, fick C.
1803 resa till Paris och studerade under Berton
och Gossec komposition. Hemkommen började
han, på de stunder tjänsten lämnade honom
öfriga, med allvar sysselsätta sig med komposition
och erhöll 1818, jämte sin anställning i hofkapellet,
plats som musikdirektör vid de båda
lifgrenadierregenmentena. Den senare befattningen
bibehöll han till sin död. Däremot tvingades han
af sin svaga hälsa att begära sitt entledigande
ur hofkapellet 1833. Han dog d. 28 juli 1838.
— Som tonkonstnär icke blott täflade C. med
utan öfverträffade, enligt mångas omdömen,
tidehvarfvets förnämsta klarinettister. Som tonsättare
var han »mozartisk enkel, behagfull och intagande».
Af hans många kompositioner äro,
utom musiken till
Lilla Slafvinnan,
melodierna till Tegnérs »Frithiofs saga», de mest
bekanta. Hans fosterländska manskvartetter ha
ofta blifvit sjungna. Han har därjämte för
svenska scenn öfversatt och bearbetat en mängd
operor, såsom:
Figaros bröllop, Barberaren i Sevilla,
Hvita frun, Fra Diavolo, Den stumma, Alphyddan,
m. fl. — Året före C:s död
tilldelade Svenska akademien, såsom ett tecken af
sin aktning, honom sin stora medalj i guld. —
Gift 1799 med
Anna Sofia Klemming.
Crusenstolpe. Släkten härstammar från
Magnus horinus, som lefde på 1600-talet och var
professor vid universitetet i Dorpat.
1.
Crusenstolpe, Magnus, ämbetsman. Född
i Lund d. 2 nov. 1724. Den ofvannämndes sonsons son.
Föräldrar: öfverkomministern vid Lunds domkyrka
Magnus Corin och
Maria Magdalena Falckman
— Sedan C. tjänstgjort någon tid som
auskultant i Göta hofrätt, utnämndes han 1751
till auditör vid Södra skånska kavalleriregementet,
hvilket han äfven åtföljde till kriget i Pommern.
Emellertid fick han snart vända åter till
fäderneslandet, där han, efter vunna meriter som
tillförordnad landtdomare, 1761 utnämndes till
landssekreterare i Jönköping. Då han sedermera
vid flera assessorsutnämningar i Göta hofrätt
förbigicks, anförde han besvär först
hos konungen och sedan hos rikets ständer, hvilka senare
förklarade den skedda utnämningen ogiltig, och
att fullmakt skulle utfärdas för C. Den vunna
segern blef honom emellertid dyrköpt. Den
betraktades som en partisak af hofvet och C.
blef som partiman genast illa anskrifven af
Gustaf III. — C. hade 179 adlats, då han
antog namnet
Crusenstolpe. Men sex år
därefter urladdade sig det åskmoln, som den
kungliga onåden hopat öfver Göta hofrätt i
allmänhet och C. i synnerhet. Jämte tretton andra
hofrättsledamöter ställdes han till rätta inför
verkliga eller förmenta tjänstefel. Slutet på
processen blef, att C. och tre af hans kamrater
dömdes förlustiga sina ämbeten. Hans
bemödanden att återfå tjänsten eller vinna någon
slags upprättelse blefvo alltjämt fruktlösa och
