skicklighet och mod vid flera tillfällen, hvarför han 1761 belönades med chefskapet för Jönköpings regemente. Hans sista militära befordran var 1770 till generalmajor. Redan hos ynglingen framträdde hans förhärskande egenskaper: slughet, mod, rådighet och försiktiga beräkningar, men äfven hans sämre instinkter, själfviskhet, list och opålitlighet. En sådan man var som enkom skapad för frihetstidens politiska intrigspel, och han visade sig ock snart som en af tidens mest förfarna och hänsynslösa »operatörer», den där städse visste till sin enskilda fördel begagna sig af sin intima kännedom om spelet bakom kulisserna, efter omständigheterna bjudande sina tjänster åt det ena eller det andra partiet. Redan vid riksdagen 1742--43, då han tjänstgjorde som öfverste C. G. Lagercrantz' (se ofvan) adjutant, gjorde han sig mer än misstänkt för tillkomsten af den understuckna Carteretska instruktionen, afsedd att ställa Englands afsikter mot Sverige i den förhatligaste dager. Genom sitt 1749 ingångna giftermål med Anna Kristina Plomgren, borgarståndstalmannen Thomas P:s (se nedan) dotter, nära knuten till Hattarnas läger, debuterade han vid 1755--56 års riksdag å riddarhuset som franske ambassadörens betrodde penningutdelare och insattes redan nu i sekreta utskottet. Såväl där som i plena visade han sig som en af de mest intensiva motståndarna till hofvets planer på ökad konungamakt och var outtröttlig i förföljelserna mot dess anhängare. Redan mot denna riksdags slut lär han dock, af missnöje öfver att hans tjänster ej blifvit nog högt uppskattade, varit afvogt stämd mot Hattarnas ledande män och under det pommerska kriget underblåste han den allmänna missbelåtenheten genom att skarpt klandra regering och generaler. Hemrest för att deltaga i 1760--62 års riksdag, uppträdde han där till en början som hufvudman för de missnöjda Hattar, som under namn af Landtpartiet gjorde gemensam sak med Mössorna, och insattes åter i sekreta utskottet. Genom Fersens och franske ambassadörens förenade bemödanden vanns dock P. i jan. 1761 till att mot klingande valuta och uppoffrande af Höpken, Scheffer och Palmstierna upprätthålla det rådande systemet och visade sig ånyo som en af dess mest nitiska anhängare. Förbittringen bland Mössorna var gränslös, och de begagnade sig ock af hans hänsynslösa uppträdande vid ett visst tillfälle till att d. 24 aug. 1761 få honom med en rösts öfvervikt utesluten från riddarhuset för denna och följande riksdag. Det dröjde nu till 1769, tills han ånyo fick öppet uppträda å den politiska banan. Vid riksdagen i Norrköping s. å. visade han sig till en början som en af det förenade Hatt- och hofpartiets män och insattes i sekreta utskottet. Han skulle dock snart åter visa sig beredd att svika sina bundsförvanter. Han ingick nämligen öfverenskommelse med Rysslands, Englands och Danmarks sändebud att mot en bestämd summa korsa planerna å såväl franska förbundets förnyande som å hvarje försök att komma det härskande regeringssättet till lifs, det enda hvarutinnan hans sträfvande alltjämt var konsekvent. Genom hans intrigspel afslogs också den »akt om personlig säkerhet samt säkerhet om äganderätten», hvarigenom bekymrade patrioter sökt råda bot för statsskickets värsta olägenhet. Under riksdagens lopp öfvergick P. alltmera öppet till Mössorna, som hvilkas förtroendeman han vid den följandes, 1771--72, början på konung Gustaf III:s uppmaning deltog i den s. k. kompositionen eller försöken att försona Hattar och Mössor. Kort före revolutionen 1772 var han en kort tid, under Rudbecks frånvaro, tillförordnad öfverståthållare i Stockholm, men utverkade sig, då resningen i Kristianstad blef känd, att med sitt regemente få aftåga till Skåne. Under vägen dit arresterades han i Jönköping och fördes först till Gripsholm samt därifrån till Stockholm och ställdes inför krigsrätt. Han kunde likväl ej fällas, utan lösgafs efter fem månaders fångenskap, sedan han besvurit den nya regeringsformen. Efter sitt afskedstagande nedsatte han sig på sin egendom Ålhult i Kalmar län, där han underblåste böndernas missnöje med den nya bränneriförordningen och ställdes därför under tilltal, men äfven här utan påföljd. Vid 1786 och 1789 års riksdagar tillhörde P. ånyo oppositionen, icke utan skäl misstänkt för förbindelser med ryska beskickningen, och var vid den senare en af dem, om hvilkas personer Gustaf III fann skäl att försäkra sig för genomdrifvandet af sina envåldsplaner. Efter dennes mord häktades han såsom skäligen misstänkt för delaktighet däri, hufvudsakligen på grund af Lilliehorns angifvelse. Sannolikt var han också anläggningens själ, men han hade vetat att med så mycken skicklighet igensopa alla spår efter sig, att ingenting kunde bevisas. Han ansågs emellertid halft förvunnen till medvetenhet om mordet och insattes på Varbergs fästning, där han afled d. 29 maj 1796. Det har blifvit sagdt, att illsluga planer voro P:s lifsluft, och att han satte en ära i att framstå för alla som en gåta. Också röjde han icke ens i döden något tecken till ånger och lämnade ej heller i lifvet några meddelanden om det brott, som ansågs tynga på hans samvete. Peder Galle, teolog. Han tillhörde en adlig ätt och var på 1480-talet magister artium liberalium och föreläsare i Uppsala. 1487 tyckes han ha varit kyrkoherde i Närtuna, och 1504 och 1512 var han åter i Uppsala som doktor och kantor vid domkapitlet. Han lär sedermera ha varit ärkedjäkne, var efter 1520 scholasticus i Uppsala och kallar sig i en handling af år 1531 teol. professor. 1527 utsågs P. till ene representanten för Uppsala kapitel vid Västerås riksdag och likaså 1537 vid det till Strängnäs beramade mötet. Död antagligen 1537 eller i början af 1538. P. är särskildt bekant genom det bref, som sändes honom af konung Gustaf Vasa den 4 dec. 1526, med begäran, att han före julafton skulle skriftligen besvara de tio spörsmål rörande religionen, som funnos uppsatta däri. Konungen ville nämligen ha till stånd en disputation, som