stift. I maj 1826 lämnade han med stor saknad Lund, där han, uppburen af medlärare och studenter, trots stundom väl tunga näringsbekymmer, framlefvat lyckliga dagar. Först 1827 inflyttade han emellertid i biskopsbostället, det vackert belägna Östrabo. Här kan nämnas, att T. tvenne gånger var uppförd på förslag till biskopsämbetet i Karlstad och äfven en gång innehade förslagsrum till ärkebiskopsstolen. Till hans utmärkelser hörde för öfrigt ledamotskap i Vet.-akademien, Vitt.-, hist.- och ant.-akad., Vet.-societ. i Uppsala m. m. Med all ifver satte sig T. in i sina nya ämbetsplikter, men det dröjde icke länge, innan hans lynne började fördystras och hans hälsa försämras. Mot slutet af sin lefnad angreps han af en sinnessjukdom, från hvilken han väl tillfrisknade, så att han kunde återtaga utöfningen af sitt ämbete, men hans hälsa var fortfarande vacklande. I okt. 1846 rördes han af ett slaganfall. Han bibehöll dock sans och sinnesreda men låg för det mesta i en dvallik slummer, tills befriaren kom med döden, en flammande norrskensnatt, d. 2 nov. 1846. Tidigt röjde sig hos T. de skaldeanlag, som, en gång utvecklade, skulle rikta vårt lands vittra litteratur med odödliga mästerverk. Redan som gosse roade han sig på Ramen med att rimma, och i Lund började snart hans skaldeådra flyta med tilltagande liflighet. Hans 1802 med anledning af den äldsta broderns och lärarens bortgång skrifna Elegi vid en broders död belönades af Göteborgs Vet.- och vitterhetssamhälle, och samma utmärkelse rönte 1804 hans dikt Den vise. Emellertid torde det kunna sägas, att det var först 1808, T:s sångmö ådrog sig någon större uppmärksamhet inom nationen. Det skedde genom hans Krigssång för skånska landtvärnet. »Denna krigiska dityramb,» säger Bottiger, »ljöd som en stormklocka genom alla fosterländska bröst. Toner, på en gång så trotsiga och så skära, hade man förr ej hört från den svenska lyran. Genom land och rike gick som en löpeld denna elektriserande sång, vittnande om att Norden ägde en Tyrtaeus.» 1811 eröfrade han Svenska akademiens stora pris för Svea, ett praktstycke i fosterländsk anda, som, då det upplästes på akademiens högtidsdag, på åhörarna gjorde ett öfverväldigande intryck, och som, mottaget af den stora allmänheten med sådan förståelse, »att,» såsom Wieselgren säger, »mången utmärkt medborgare har från den dagen räknat sitt högre medvetande,» egentligen för honom kan sägas ha öppnat portarna till ärans tempel. Från denna stund befann sig hans skalderykte i beständigt stigande genom nya diktskapelser, för hvilkas glans alla andra stjärnor på den svenska vitterhetens himmel småningom bleknade. Så framträdde de efter hand, dessa ovärderliga pärlör: Prestvigningen, Majsång, Hjelten, Flyttfoglarne, Floden, Carl XII, Sång för Jämtlands fältjägare, Skidbladner, Elden, Säng till solen och många andra samt främst hans tre stora, fulländade skaldedikter Nattvardsbarnen 1820, Axel 1822 och Frithiofs saga 1825. Den sista, ett romantiskt epos, till hvilket, såsom bekant är, ämnet är hämtadt i de isländska hjältesagorna, mottogs af svenska folket med en utomordentlig förtjusning, öfversattes på nästan alla bildade folks tungomål och beredde skalden ett världsnamn, som vuxit tillsammans med Linnés. Såsom talare vann T. tidigt stort rykte genom sina Tal vid jubelfesten 1817 och i anledning af Kronprinsens förmälning 1823 -- ett rykte, som ytterligare ökades genom de många förträffliga tal, han hållit till skolungdomen och till församlingarna inom stiftet. Såsom universitetslärare utöfvade han ett stort inflytande så väl på den akademiska ungdomen, som på hela sin omgifning i Lund. Allt ifrån det han såsom tillförordnad professor i estetik 1808--09 besteg katedern, strömmade studerande till hans lärostol. Studiet af det grekiska språket, som under hans företrädare i Lund varit mer eller mindre försummadt, väcktes åter till lif, och om han äfven ej såsom språkvetenskapsman gjort sitt namn lika berömdt som inom andra områden, sköttes likväl hans professur med både kärlek, framgång och ära. Såsom stiftsstyresman förvaltade han sitt ämbete med allvar, nit och redlig vilja, ehuru tyvärr på den svenska poesiens bekostnad, kanske äfven på bekostnad af hälsa och lif. Som biskop innehade han en själfskrifven plats i riksdagens prästestånd och kom under den senare delen af sin lefnad på bitter stridsfot med den frisinnade oppositionen mot Carl XIV Johan. Hans död, ehuru ej oväntad, väckte öfverallt uppriktig saknad. Svenska akademien klädde sig i sorg, och skalder och talare tolkade den förlust svenska vitterheten lidit. Genom allmän subskription upprestes 1853 hans bildstod, modellerad af Qvarnström och gjuten i brons, på Lundagård, och vid Kyrkeruds komministerboställe, hvarest Solsångens skald först öppnade sina ögon för solens ljus, restes en sten med de vackra orden: <tab>Här hans vagga; <tab>I Växiö hans graf; <tab>I sången hans minne. Tvenne af de rum, skalden bebodde i Lund, bilda nu ett Tegnérsmuseum, innehållande möbler, böcker och småsaker, som tillhört honom, en samling in- och utländsk Tegnérslitteratur, porträtt af skalden och flera hans svenska samtida o. s. v. T:s bästa och vackraste minnesvård är dock hans Samlade skrifter, hvilka 1847--51 utgåfvos af hans måg och efterträdare i Svenska akademien, C. W. Böttiger, och sedermera utgått i nya redaktioner och upplagor, af hvilka den fullständigaste, Jubelfestupplagan, tillökt med skaldens bref, utgafs 1882--85 af hans sonson, Elof Tegnér (se nedan). Flera af de Tegnérska dikterna hafva blifvit satta i musik. Mest kända äro de af Crusell komponerade melodierna till sånger ur Frithiofs saga. Äfven hafva teckningar till detta diktverk och illustrerade upplagor däraf utkommit så väl i Sverige som i utlandet. 2. Tegnér, Esaias Henrik Vilhelm, filolog. Född i Kjellstorps församling i Skåne d. 13 jan. 1843; den föregåendes son