T. vid tjugu års ålder vid d. v. Mindre (nuv. Dramatiska) teatern. När ledningen af denna teater 1854 öfvergick från O. U. Torsslow till Edv. Stjernström, tog han anställning vid Södra teatern, som då innehades af J. W. Weselius men vid dennes 1855 inträffade död öfvertogs af L. Zetterholm. Sedan han här varit verksam i sjutton år eller till 1871, inträdde han i den k. talscenens -- Dramatiska teaterns -- tjänst. Då teatern 1888 öfvertogs af en association, blef han medlem af dennas styrelse och kvarstod såsom sådan till 1891. Vid scenen förblef han dock fästad till 1898, då de tilltagande årens tyngd och kanske ännu mer en i allt högre grad försvagad synförmåga nödgade honom att därifrån afgå. Vid Södra teatern blef T. hufvudsakligen använd i komiska eller farsartade roller, äfvensom i burleska operettpartier, och gjorde i dem alla lycka med en komik af mestadels oemotståndligt muntrande art. Så t. ex. när han spelade kapten Tio i »Ett kruthus» eller den lustige provisorn i »Herre, var så god och tag bort er dotter». Mycket rolig var han äfven i sina operettroller, t. ex. såsom Dunkaschin i »Theblomma», röfvaren Pietro i »Frihetsbröderna» m. fl. Till mångas öfverraskning visade han sig, efter att hafva öfvergått till Dramatiska teatern, såsom en särdeles god karaktärsskådespelare. Det allvar och den samvetsgrannhet, hvarmed han tog hvarje honom lämnad uppgift, och hans framstående förmåga att konstnärligt utarbeta och individualisera karaktärer af äfven vidt skilda skaplynnen hafva vunnit allmänt erkännande. Bland de roller, i hvilka han anses hafva lyckats bäst, kunna nämnas Aslaksen i »De ungas förbund», konsul Bernick i »Samhällets pelare», doktor Stockman i »En folkefiende», fadern i »Denise», Månsson i »Berta Malm», Pontus Bark i »Sanna kvinnor», Jämmerling i »Advokaten Knifving» m. fl. Det kan till slut förtjäna nämnas, att den utmärkte skådespelaren ägnat en betydlig del af sin lediga tid åt botaniska studier och förvärfvat sig inom antydda vetenskapsgren en fond af verkligt aktningsbjudande kunskaper. Gift med Mathilda Wilhelmina Eugenia Liljegren. 2. Thegerström, Robert, målare. Född i London d. 6 jan. 1857; den föregåendes brorson och son till grosshandlaren Johan Robert Thegerström o. Amalia Feit. Efter aflagd mogenhetsexamen 1875 genomgick T. Konstakademiens skola. 1880 lämnade han fäderneslandet och var sedan ända till 1892 bosatt i Frankrike, där han flitigt arbetade på sin vidare utveckling. Efter några år utställde han å »Salongen» Två vänner och följande år Landskap från Carolles. T. är nämligen både figur- och landskapsmålare samt dessutom framstående etsare. På de utställningar, som anordnats af »opponenterna» och Konstnärsförbundet, har han äfven haft taflor utställda, bl. a. flera motiv från Egypten 1888, åtskilliga pasteller 1890, på konstnärsförbundets minnesutställning i Stockholm 1905 landskap och porträtt. På Nationalmuseum finnes af honom kompositören Stenhammars fint återgifna bild. Bland öfriga porträtt må nämnas Tor Aulin, Hugo Alfvén, fru Thegerström (konstnärens hustru). »Kraftig hållning och kraftig kolorit äro utmärkande för hans arbeten.» Gift 1887 med Elin Lamm. Thegner, Olof Arvidsson, reduktionsman. Född d. 12 dec. 1615 i Thegna by i Vists socken af Östergötland, där föräldrarna voro bondfolk. På bekostnad af grefve Ture Gabrielsson Oxenstierna, hos hvilken fadern en tid varit rättare, skickades T. först till stiftets läroverk och sedan till Uppsala, hvarest han snart gjorde sig bemärkt för sin flit och sitt goda uppförande. Vid 1650 års riksdag framträdde han först på den politiska banan, då han, slutande sig till de missnöjdas led, deltog i ropet på reduktion, utan hänsyn till att denna mot den högättade adeln förnämligast riktade åtgärd äfven måste drabba släkten Oxenstierna. På grund af denna hans politiska ståndpunkt anställde honom Carl X såsom sekreterare 1655 i det då upprättade reduktionskollegiet. 1660 förordnades han till stadssekreterare i Stockholm, blef 1666 assessor i Svea hofrätt samt 1668 justitieborgmästare i Stockholm och ordförande i stadens justitiekollegium. Denna hans ämbetsställning banade för honom vägen till talmansstolen i borgarståndet, den han innehade vid 1668, 1675, 1678, 1680 och 1682 årens riksdagar eller just under den tidrymd, då reduktionsverket inleddes och genomfördes med enväldet i sitt släptåg. Vid riksdagen 1675 utvecklade han mycket nit att få i gång den s. k. granskningskommissionen. Efter Joh. Gyllenstiernas död 1680 intog han ett af de allra främsta rummen på skådeplatsen och bemäktigade sig tillsammans med Clas Fleming helt och hållet ledningen af räfsten med Carl XI:s förmyndare. Isynnerhet var hans inflytande vid 1682 års riksdag mycket stort, och det kan sägas, att det förnämligast var han som genomdref, att reduktionen fick den utsträckning, som sedermera blef fallet. 1683, eller s. å. han adlades, förordnades han till vice president i Svea hofrätt, blef, efter reduktionens genomdrifvande, 1685 landshöfding i Stockholms och Uppsala län och 1687 friherre samt afled i Stockholm d. 8 mars 1689. Ställd i spetsen för ett parti under en brytningstid, sådan som reduktionen medförde, skulle T. naturligtvis blifva föremål lika mycket för tadel och hat, som för pris och beröm. Under det sålunda hans anhängare skildra honom såsom en rättrådig, fosterlandsälskande man, en stödjepelare för konungamakten, utmålas han af motpartiet som en hatfull, samvetslös och orolig ränksmidare. Hos Carl XI ägde han ett nästan obegränsadt förtroende, som äfven öfverflyttades på hans mågar, bröderna Jakob Gyllenborg och Anders Leijonstedt. Utan fråga var han en man med högst ovanlig ämbetsmannaduglighet, ehuru som