Winterhalters ledning inhämtade W. med förvånande snabbhet det tekniska i sin konst. De oljefärgstaflor, han tid efter annan hemsände, väckte i fäderneslandet stort uppseende och ett däremot svarande bifall. Med ett 1842 erhållet resestipendium af Konstakademien på fem år begaf han sig från Paris till Rom, där han med ökad ifver och stigande talang skötte penseln och till Sverige hemskickade flere historiemålningar. Hans Gustaf II Adolf i slaget vid Stuhm klandrades emellertid af akademien, och W. förlorade nu lusten för historiemålning och leddes så småningom öfver till djurmåleriet, hvilket emellertid kostade honom förlusten af stipendiet. 1848 återsåg han sitt fädernesland, kallades till led. af Konstakademien och förordnades 1849 att bestrida professuren i teckning. Hans hälsa var emellertid ytterligt dålig, så att han sommaren 1851 måste fara till Aachen. Vintern tillbringade W. i Bruxelles, flyttade våren 1852 till Paris och hösten 1853 till Rom. Här blef W. bättre, och han grep sig åter an med historiemålning. Gustaf II Adolf vid Stuhm, ny komposition, 1854, Gustaf II Adolfs lik återfinnes efter slaget vid Lützen 1855, Gustaf II Adolfs död vid Lützen 1855 alla på Nationalmuseum, utfördes nu. W. sökte och erhöll 1856 den efter Westin lediga professuren men träffades under en vistelse i Sabinerbergen af ett slaganfall. Han låg i nio månader på sjukhus, fördes sedan till Lyon och efter en tid till London, där han afled d. 21 april 1858. W. var en ytterst rikt begåfvad natur, mångsidig som få. I sin kännedom om människo- och ännu mera hästanatomien är han icke öfverträffad af någon bland sina samtida. Lifligheten är den dominerande egenskapen i hans konstnärslynne. Han är framför allt tecknare. Ogift. Wahlenberg, Anna, författarinna, se Kjerrman. Wahlenberg, Göran, botaniker. Född d. 1 okt. 1780 på Skarphyttans bruk i Kroppa socken i Värmland, där fadern, Göran Alexandersson Wahlenberg, var bruksförvaltare. När W. var tolf år gammal, skickades han med en äldre broder till Uppsala, där han blef medicine kandidat 1805, med. lic. 1806 och samma år promoverad med. doktor. Han hade redan då tvenne gånger gjort omfattande botaniska resor till Skandinaviens fjälltrakter. Ännu två gånger, året efter sin promotion samt 1810, företog den outtröttlige forskaren nya färder till det aflägsna norden. Sålunda förberedd genom en noggrann kännedom af de skandinaviska fjällens bildning och växtvärld, anträdde han 1811 en botanisk upptäcktsresa, hvars hufvudföremål var undersökningen af den Karpatiska bergskedjan. Återkommen till Sverige i oktober 1814, tillträdde han botanices demonstratorssysslan i Uppsala, hvartill han blifvit utnämnd i början af året, samt erhöll examensrätt i medicinska fakulteten 1815. 1826 erhöll han professors fullmakt och hedrades året därefter af Vet.-akad. med den stora Linnéanska guldmedaljen. Efter Thunbergs död förestod han medic. et botanices professuren till i september 1829, då han erhöll fullmakt såsom ordinarie innehafvare af denna lärostol. Redan 1808 hade W. blifvit kallad till ledamot af Vet.-akad., hvarefter hans alltmer stigande rykte såsom grundlig vetenskapsman förskaffade honom ledamotskap i en mängd lärda sällskap inom och utom landet. Efter att länge ha varit i åtnjutande af en orubbad hälsa, angreps han vintern 1851 af ett kallbrandartadt sår i ena hälen, hvilket efter några veckor lade honom i grafven d. 22 mars s. å. Konservativ i allt, var han det äfven i vetenskapen, utom i ett fall, nämligen i den terapeutiska delen af medicinen, där han omfattade homöopatiens läror. Härigenom kom han såsom universitetslärare i ett afsöndradt, stundom till och med spändt, förhållande till både sina kamrater i fakulteten och de alumner, han skulle examinera. De vetenskapliga skrifter, han utgifvit, vittna om hans skarpa observationsförmåga och grundliga lärdom, och flera af dem äga klassicitetens insegel. De mest bekanta äro: Inledning till Caricographien 1803, Geographisk och ekonomisk beskrifning om Kemi lappmark 1804. Samtidigt med sina växtgeografiska undersökningar studerade W. äfven växternas anatomi och fysiologi och utgaf häri Tractatio anatomica de sedibus materiarum immediatarum in plantis 1806--07, om hvilket verk Berzelius afgaf det mest smickrande omdöme. W:s tredje lappska resa var af synnerlig vikt för hans undersökningar af höjdförhållandena och glaciärerna, och han redogjorde därför i Berättelse om lappska fjällens höjd och temperatur vid 67 graders polhöjd 1808, länge den enda svenska skrift öfver Sveriges glaciärer. Efter sin fjärde lappska resa publicerade W. Rön om springkällors temperatur och växternas förhållande uti rikets norra provinser, anställda uti afsigt att bestämma klimatet, med en tabell öfver särskilda orters jordtemperatur och öfver växternas gränser i de trakter, han besökt. W. undersökte samma förhållande 1810 och 1811 i rikets södra provinser och for i samma syfte 1811 till kontinenten, I Berlin utgaf han Flora lapponica 1812, belönt af Vet.-akad. med Linnéanska priset, besökte sedan Harz och Schweiz och utgaf i Zürich De vegetatione et climate in Helvetia septentrionali tentamen 1813; sommaren 1813 besökte W. Karpaterna och utgaf i Göttingen 1814 Flora Carpatorum principalium. Efter sin återkomst till Sverige började W. studera också landets geologi och utgaf häri flera arbeten. Han har vidare utgifvit Flora Upsaliensis 1820, Flora suecica 1824--26, för hvilket arbete Vet.-akad. 1827 tilldelade honom den öfver Linné slagna minnespenningen i guld, texten till fig. 595--738 i 9:e--11:e bandet af »Svensk botanik» 1823--30 o. s. v. Led. af Vet.-akad. 1808 och många andra lärda sällskap. Efter W. har uppkallats växtsläktet Wahlenbergia samt flera växtarter. W:s flora var för sin tid mästerverk, och växtgeografien gick genom honom betydligt framåt. Ogift.