landsting. Gift 1864 med Matilda Fredrika Teodora Hallgren. 2. Waldenström, Johan Anton, läkare. Född i Luleå d. 17 sept. 1839; den föreg. bror. Student i Uppsala 1857, blef W. med. kand. 1862, med. lic. 1867 och med. doktor 1869. Samma år utnämndes han till docent i kirurgi och obstetrik vid Uppsala universitet samt var stadsläkare i samma stad 1870--75. Redan 1870 upprättade han i Uppsala en poliklinik, med den Würzburgska till förebild, och uppehöll densamma till 1875, till stort gagn för stadens fattiga sjuka, och var detta den första tillämpning af poliklinisk undervisning i vårt land. 1876--77 var W. t. f. laborator vid den patologiska institutionen samt uppehöll 1878--79 den efter professor O. Glas lediga professuren i praktisk medicin, till hvars innehafvare han utnämndes d. 17 okt. 1879, men bortrycktes han af döden redan d. 23 nov. s. å., till stor bestörtning för det samhälle, inom hvilket han som en framstående och uppoffrande läkare under en betydlig praktik gjort sig allmänt aktad och värderad. Bland W:s många vetenskapliga uppsatser må nämnas: När bör den hårda åldersstarren opereras? 1868 och Bidrag till diagnosen af bukens tumörer 1879. Gift 1873 med Hilma Elisabet Gibson. Valentin, Karl Fritiof, musiker. Född i Göteborg d. 30 maj 1853. Föräldrar: köpmannen Isak Philip Valentin och Rosa Valentin. Student 1873, studerade V. i Uppsala och 1879--84 vid konservatoriet och universitetet i Leipzig, där han 1884 blef fil. d:r och utgaf afhandlingen Studien über die schwedischen Volksmelodien 1885. V. bildade sedermera i Göteborg Sångföreningen, som längre fram förändrade sitt namn till Harmoniska sällskapet och utförde märkligare kör- och orkesterverk m. m. Han höll vidare i Göteborg föreläsningar i instrumentalmusik, skref musikuppsatser i Göteborgs handels- och sjöfartstidning, ledde 1895--97 arbetareinstitutets folkkonserter o. s. v. 1897 bosatte V. sig i Stockholm, där han några år innehade befattning som Svenska Dagbladets musikrecensent. 1901 blef han sekreterare vid Musikaliska akademien. V. har under de senare åren varit verksam bl. a. vid Borgarskolans musikaftnar, hvarigenom han i hög grad grad populariserat den bättre musiken i Stockholm. Bland hans kompositioner märkas: Festouvertyr, Brudfärd, för soli, kör och orkester, Frithiof på sin faders hög, melodram, Festmarsch och kantat vid Göteborgs högskolas invigning, 1891, Eftermäle, för solo, kör och instrument, Åtta sånger af Fitger, Dvärgakrig, Ingeborgs klagan, Champagne och Klockringning för manskör, Kantat. Led. af Musikaliska akademien 1897. Gift 1894 med Alexandra Johanson. Valerius, Johan David, ämbetsman, skald. Född i Göteborg d. 13 jan. 1776. Föräldrar: predikanten vid stadens fattighus, sedermera kyrkoherden i Skredsvik, Erik Wallerius och Katarina Kristina Ekman. Efter enskild undervisning i hemmet skickades V. 1788 till universitetet i Lund, där han studerade till 1791 och till en del speciminerade för graden. Han var sedan i två år informator i Göteborg och undergick 1793 i Uppsala juridisk examen, hvarefter han inskrefs som e. o. kanslist i justitierevisionen och auskultant i Svea hofrätt. Efter fyra års lönlös tjänstgöring i sistnämnda ämbetsverk antogs han 1797 till sekreterare och ombudsman vid k. teatern, hvarjämte han från samma tid och till 1804 var anställd som skådespelare vid k. scenen. Hans resliga gestalt, ovanligt vackra ansikte, välbildade talorgan och klangfulla sångstämma tycktes kunna bereda honom framgång på scenen, och han uppträdde till en början i flera betydande roller, såsom Gustafs och Norbys i »Gustaf Wasa», Hidraots i »Armide», Gelinas i »Fiskaren» o. s. v., men en pinsam rädsla, som han aldrig kunde öfvervinna, förmådde honom att det sistnämnda året för alltid lämna skådebanan. I stället befordrades han 1805 till presidentsekreterare i krigskollegium, 1809 af vännen H. Järta, -- som då blef statssekreterare, -- till förste expeditionssekreterare i handels- och finansexpeditionen, 1820 till landssekreterare i Östergötlands län, 1824 till ledamot af rikets allmänna ärendens beredning och samma år till andre eller kanslidepartementschef i tullstyrelsen, fick kanslirådstitel 1826 och förflyttades 1836 till kameraldepartementschef. 1841 erhöll han afsked med pension. Vid den viktiga riksdagen 1809--10 var han sekreterare i konstitutionsutskottet och dessutom i expeditionsutskottet samt 1810 äfven i borgareståndet. Sekreterare i konstitutionsutskottet var V. jämväl riksdagarne 1817--18, 1823, 1828--30 och 1834--35. Han tjänstgjorde äfven som sekreterare hos de k. kommissarier, som förde underhandlingarna med Norge 1814, hos den förste riksståthållaren grefve von Essen, o. s. v. Död i Stockholm d. 4 aug. 1852. I sin ungdom framstod V. som lärjunge och anhängare af den akademiska skolan och författade i hennes smak flere lärodikter och oden, som vunno akademiens pris. Det var likväl ej genom dessa, knappast genom de under en senare tid tillkommande större dikterna Coriolan eller det praktfulla stycket Brahminen, som V. vann sitt skalderykte, utan genom sina visor och sångstycken, hvilka med musik af O. Åhlström och J. C. F. Hæffner, trängde in i hvarje musikaliskt hem och gjorde skalden till en värderad vän hos svenska folket. Själf utgaf han i ungdomen, 1809--11, tvennne häften Visor och sångstycken och 1831 första häftet af sina Vitterhetsförsök. Hans Vitterhetsarbeten blefvo efter hans död samlade och utgifna 1855