sist, lyriker, fantasimänniska. Han ställde sig bland opponenterna mot naturförsköning, mot det stiliserade landskapet. Men han är ej att räkna till de radikala nyhetsmännen utan till dem, som, på samma gång de med omsorg studerade verkligheten, togo de gamla holländarna till förebilder beträffande sättet att återgifva denna verklighet. Den själfullt intelligenta uppfattningen gör sig för öfrigt gällande ej endast i W:s berömda landskap från hans bästa dagar, utan ock i hans små djurbilder och i hans genrer. I den svenska konsten är W. onekligen epokgörande.» I W:s fädernesland hafva hans förnämsta arbeten med litografiens tillhjälp blifvit återgifna i ett särskildt praktverk: Wickenbergs Album. 1901 utkom Sv. allm. konstförenings album X. Petter Gabriel Wickenberg 1812--46. Ett konstnärsporträtt af John Kruse. Ogift. Wickman, Gustaf, arkitekt. Född i Göteborg d. 8 nov. 1858. Föräldrar: handlanden Anders Natanael Wickman och Amalia Carolina Ekström. W. genomgick Chalmersska slöjdskolan i sin födelsestad, studerade 1881--84 vid Konstakademien och företog därpå studieresor till Frankrike, Tyskland och Italien 1885 samt till England och Amerika 1893. Fantasi- och initiativrik, med en viss dragning åt det storslaget egendomliga, har W. skapat huset n:o 7 & 9 vid Vasagatan i Stockholm, Nacka kyrka 1891, den svenska utställningsbyggnaden å Kolumbusutställningen i Chicago 1893, med hufvudmotivet hämtadt från Lidköpings gamla rådhus och med användande af svenska renässansmotiv, Stockholms stads paviljong på Stockholmsutställningen 1897, ombyggnaden af Hotell Continental 1899 och 1906, Skånes ensk. banks hus i Stockholm 1900, Sveasalen 1901, Villa Fåhræus å Saltsjöbaden 1899, Smålands ensk. banks hus i Jönköping 1900, Skånes ensk. banks hus i Helsingborg 1900. Tillsammans med arkitekten G. Ringström uppträdde W. 1891 i riksbyggnadsfrågan, i det att de båda arkitekterna utarbetade förslagsritningar till riksbankshus å Helgeandsholmen och till riksdagshus antingen å Skeppsholmen eller Riddarholmen (å den senare två alternativ). Denna konstnärliga opposition mot Helgeandsholmens vandalisering hade emellertid intet praktiskt resultat. Sedan 1903 är W. stadsfullmäktig i Stockholm. Gift 1892 med Amalia Appelgren. Wicksell, Johan Gustaf Knut, nationalekonom, sociolog. Född i Stockholm d. 20 dec. 1851. Föräldrar: viktualiehandlaren Johan Wicksell och Katarina Kristina Glassel. Student i Uppsala 1869, ägnade sig W. åt studiet af de matematiska vetenskaperna och tog 1872 fil. kand.-examen. Han fortsatte därefter studierna, alternerande med privat lärarverksamhet, och var 1877--79 Stockholms nations förste kurator samt läsåret 1878--79 studentkårens ordf. Så småningom hade hans intresse allt starkare dragits åt allmänna frågor, och 1880 höll han sitt vida beryktade, sedermera i bokform utgifna, föredrag Några ord om samhällsolyckornas viktigaste orsak och botemedel, med särskildt afseende å dryckenskapen. Föredraget, hvari W. gjorde sig till en hänförd tolk för nymalthusianismen, verkade i Uppsala som en brandfackla och föranledde bl. a. universitetets mindre konsistorium att tilldela W. »föreställning och varning». Det uppkallade ock en mängd motskrifter, hvilka af W. på ett glänsande sätt bemöttes i Svar till mina granskare 1880. Han utvecklade ock 1882 sin åsikt från en annan sida, Om utvandringen, dess betydelse och orsaker. Under de följande åren i Uppsala, som utmärktes af ett osedvanligt stort intresse för dagens spörsmål, betraktades W. som den mest utpräglade målsmannen för studentkårens frisinnade kontingent, hvars vid tidens offentliga diskussioner utkastade djärfva satser af de skilda fraktionerna mottogos med ömsevis beundran och förfäran. 1885 aflade han fil. licentiatexamen, och efter en tids utrikes resa uppträdde han vintern 1886--87 som populärvetenskaplig föreläsare med radikala förslag i fråga om förhållandet mellan man och kvinna samt i fritänkarriktning. Han möttes ock på mer än ett ställe med mötesförbud samt svårighet att erhålla lokaler för sina föredrag. På testators uttryckliga förordnande tillerkänd understöd af Lorénska fonden, vistades W. 1887--90 för vetenskapliga studier i England, Schweiz, Österrike, Tyskland och Frankrike. Han deltog därpå de följande åren ifrigt i tidens radikala rörelser, därvid mången gång kanske skattande åt svagheten att afsiktligt i möjligaste grad stöta den rådande opinionen för hufvudet, och var »folkriksdagsman» 1893 och 1896. Så småningom drogos hans intressen mera i rent vetenskaplig riktning och, sedan han efter 1895 förvärfvad fil. doktorsgrad förgäfves sökt blifva docent i nationalekonomi (alldenstund detta ämne tillhör juridiska fakulteten och W. väl undergått särskild pröfning i detsamma men ej aflagt juridisk examen), grep sig den 44-årige mannen på att studera juridik, och aflade 1899 med lysande vitsord juris kandidatexamen, hvarefter han s. å. förordnades till docent i nationalekonomi och finansrätt vid Uppsala universitet. Redan följande år erhöll han förordnande att uppehålla professuren i nationalekonomi och finansrätt vid Lunds universitet. Då den e. o. professuren i ämnet skulle besättas, gjordes från klerikalt håll de mest energiska ansträngningar att hindra utnämning af den ende väl vitsordade sökanden på grund af hans föregående offentliga uppträdande. Grundlagens uttryckliga bud om »skicklighet och förtjänst» som enda befordringsgrunden blef dock respekteradt, och W. erhöll platsen 1901. Sedan 1904 är han ordinarie, professor i samma ämnen. Under de sista åren har W. icke så litet låtit tala om sig genom föredrag och uppträdanden i dagsfrågorna, hvarvid han genom sin böjelse för utopier, paradoxer och hugskott i sällsynt grad lyckats reta opinionen emot sig. W:s betydande skriftställarskap kan delas i ett mera populärt, berörande