deltog i slaget vid Solferino. Han tog afsked 1863, blef 1868 svensk kammarherre, hvilken befattning han lämnade 1884, och var under 1868--78 redaktör af Tidning för hästvänner. 1879--81 var W. redaktör af »Sporren», 1879--83 af Jönköpingsorganet »Smålands Allehanda», där hans kvicka krönikor väckte stort uppseende, och en tid 1884 tjänstgjorde han som souschef i »Dagens Nyheter». Under åren 1889--94 var W. korrespondent till Stockholms Dagblad och uppehöll sig då bland annat på Balkanhalfön -- 1885 utkom hans pigga och underhållande arbete Från civilisationens utkanter, skizzer från Balkanhalfön, skrifna under ett besök hos folk och furstar i Rumänien, Bulgarien och Serbien och 1885--86 skref han korrespondenser äfven till »Neue Freie Presse». W. var vidare 1888--90 redaktör af »Hippologische Revue» i Stuttgart och 1890--91 af »Der Sporn» samt »Die SportWelt» i Berlin. Sedermera blef han framför allt praktisk hippolog, i det att han 1892--95 var ledare af en mängd ungerska privatstuterier och 1894--96 tjänstgjorde som ledare för ett kapplöpningsetablissement i Hoppegarten i Mark Brandenburg. Följande år inträdde W. i »Svenska Dagbladets» i Stockholm redaktion som chef för utrikes- och sportafdelningarna. Han drog sig 1902 tillbaka från sin tidningsmannatjänst för att bosätta sig å en egendom i Småland och för öfrigt ägna sig åt sin första och sista stora kärlek -- hippologisk verksamhet. 1897 blef han utsedd till ordförande i 1:sta och 4:de distriktens nämnder för prisbelönande af hästar och till suppleant i stuterikommittén, och han har på de senare åren haft många viktiga uppdrag beträffande anskaffandet af för Sverige lämpliga hästar. Bland W:s från trycket utgifna arbeten märkas Nordiska stuteriboken 1872--76, Taschenbuch des Kavalleristen 1890, Ungarns Pferdezucht in Wort und Bild 1894--95 och framför allt hans stora Handbok för hästvänner 1887--88, hvaraf flere tyska upplagor utgått. Gift 1: 1863 med friherinnan Julie Amelie Vilhelmine Kristine von Ripp och 2: 1891 med Tekla Sköldberg. Wrede. Enligt sägen skall ätten härstamma från Italien och därifrån kommit till Tyskland. Den flyttade sedan till Livland och Sverige. Barnen till Henrik Wrede -- se W. 1 -- blefvo 1653 friherrar Wrede till Elimä. En gren -- se W. 2 -- erhöll 1687 greflig värdighet, men denna gren utdog 1712 med stiftaren själf. En annan gren upphöjdes ock 1809 i grefligt stånd men har för denna värdighet ej tagit introduktion. 1. Wrede, Henrik, krigare. Födelseåret okändt. Föräldrar: Casper Wrede till Wredenhoff och Köna Kropp. W., som avancerat till ryttmästare, har inskrifvit sitt namn å häfdens blad genom den hjältemodiga själfuppoffring, hvarigenom han i slaget vid Kerkholm d. 17 sept. 1605 räddade sin konung Carl IX:s lif. Då denne, som vågat sig för långt fram och redan var sårad, förlorat sin häst och höll på att omringas af fienden, lämnade honom W. i stället sin springare och blef själf därefter omedelbart nedhuggen. Hans bragd blef heller ingalunda glömd. Redan 1606 erhöllo hans änka och söner i förläning en del af tullinkomsten i Åbo och Reval samt en större jordförläning. 1608 erhöllo de en större förläning, Elimä fjärding, omfattande 45 skatte- och 131 frälsehemman, hvilken donation, oberörd af reduktionen, framgent bibehöll sin natur af enskild egendom och frälse. Elimä blef ock ättens friherreskap, då den 1653 på grund af Henrik Wredes förtjänster erhöll friherrlig värdighet. Sv. akad. lät 1805 slå en medalj öfver W., och hans minne tecknas i dess handlingar af C. G. Nordin. Gift på 1590-talet med friherrinnan Gertrud von Ungern-Sternberg. 2. Wrede, Fabian, statsman. Född på Peipola gård i Finland d. 20 mars l64l; den föregåendes sonson. Föräldrar: kapten-löjtnanten friherre Kasper Wrede och friherrinnan Sofia Taube. Börjande sin bana som kammarherre, utnämndes W. 1675 till landshöfding i Viborgs län och insattes till ledamot i stora kommissionen vid riksdagen 1680. Året därefter förflyttades han till landshöfdingplatsen i Uppsala län och anförtroddes vid 1682 års riksdag landtmarskalksstafven. Städse villig att understödja Carl XI:s planer till enväldets bekräftande och reduktionens utsträckning, utnämndes han 1685 till k. råd och president i bergs- och reduktionskollegierna, upphöjdes 1687 till grefve och insattes samma år som president i kammarkollegium och kommerskollegium. 1697 utsågs han af Carl XI till en af riksförmyndarna men skildes tills vidare från presidentämbetet och fick i stället öfverseende öfver flottans ärenden. Till Carl XII kom W. aldrig i något förtrognare förhållande, men efter krigets utbrott hade W. i första rummet att sköta finanserna och anskaffade nödiga medel. 1711 dispenserades han från kammar- och finansärendena men behöll presidentskapet i kommerskollegium. Han afled i Stockholm d. 6 dec. 1712. De många ämbeten, W. under en följd af år förenade i sin hand, vittna om en man af ovanlig duglighet och kraft. Också var han måhända den mest ansedda af Carl XI:s många utmärkta ämbetsmän. Alla samtida förenade sig i att berömma hans klokhet, beslutsamhet och användbarhet i alla möjliga förhållanden. Genom sin mångsidiga ämbetsmannaverksamhet ägde han den noggrannaste och på egen erfarenhet grundade kännedom om statsförvaltningens alla grenar; dock synes penninge- och kameralväsendet varit hans starkaste sida. Ganska rik genom arf, blef han det ännu mer genom en klok hushållning och ägde till slut en ofantlig förmögenhet. Tidigare än de flesta förutsåg han de olyckor och utpressningar, som skulle blifva en följd af Carl XII:s halsstarrighet att föra krig, och började därför redan 1709 och 1710 hemligen till Tyskland utskicka sina dyrbarheter och reda penningar. Likväl var han långt ifrån obenägen att understödja det allmänna, då det lände till ett godt ändamål, och försträckte vid flera tillfällen staten summor, som vid hans död