skald, »Sveriges Anakreon». Född i Stockholm d. 4 febr. 1740; den föregåendes sonson och son till sekreteraren i öfverståthållarämbetet titul. lagmannen Johan Arndt Bellman och Katarina Hermonia.
Endast sjutton år gammal, uppenbarade först B., i sin öfversättning af D. v. Schweidnitz' Evangeliska dödstankar den utomordentliga skaldegåfva, som en gång skulle göra hans namn odödligt. Under de därpå följande åren diktade han några sånger, hvilka, ehuru i många hänseenden originella, likväl alltför mycket skattade åt tidens smakriktning och påminde om Dalin som mönsterbild. Som brödyrke antog B. en anställning i riksens ständers bank och sedermera i tullverket; men hans skaldgenius kunde ej finna sig i den prosa, som innefattas i »nederlag» och tulltariffer, och sedan han, på grund af skulder, en tid varit frånvarande från hufvudstaden, måste han 1764 lämna banken.
Lyckligtvis lefde han i Gustaf III:s lysande tidehvarf, då ingen talang, och aldraminst idkare af skaldekonsten, saknade understöd och uppmuntran. Han befordrades 1775 till sekreterare i nummerlotteriet, med en årlig lön af tretusen daler kopparmynt, och erhöll titel af hofsekreterare.
Vid tjugofem års ålder förlorade han sina föräldrar och nu tycktes B. på en gång ha blifvit medveten om sin verkliga bestämmelse.
»Med ens afkastande alla band af manér och smakregler i fri och djärf flykt, lyfte han sig till en höjd inom svenska lyriken, hvilken ingen före honom hade uppnått.» Han diktade sina Fredmans epistlar och Fredmans sånger, i hvilka han med mästarehand målar naturen och folklifvet i och omkring Sveriges sköna hufvudstad. Huru han fick sina original till dessa teckningar hafva vi, som lefva i en tid då den osökta glädjen flytt från de s. k. lägre klassernas samkväm och förfriskningsställen, svårt att rätt fatta. Under B:s tid var det emellertid mycket lätt: hvarje sommarafton hördes i gränderna och under Djurgårdens ekar en fiol eller en oboe och det muntra sorlet af glada människor. Dessa »baler», som B. kallar dem, stodo naturligtvis öppna för alla, och skalden gick ofta dit, blandade sig i samkvämet och hämtade vid pipan och ett glas öl motiven till sina oefterhärmliga taflor. Från denna tid (1765-80) förskrifva sig äfven hans Bacchanaliska Ordenskapitlets handlingar. Däremot tillhöra Bacchi tempel, tidskriften Hvad behagas? Zions högtid och öfversättningen af Gellerts fabler skaldens senare lefnadsår och äro jämförelsevis mindre betydande.
»I B:s förundransvärda dikter förekomma de mest olika element förenade. Ofta är han bacchanaliskt yrande, och hans sång andas den mest sprittande lefnadslust, den hejdlösaste glädje; men midt i utbrottet af njutningens fröjd frambryter stundom en djupt elegisk ton, ett innerligt vemod, en rörande klagan öfver glädjens flyktighet, en bitter känsla af jordelifvets bristfullhet och elände samt längtan efter en högre sällhet, än denna värld förmår skänka. Det är denna »sorg i rosenrödt», som är det mest utmärkande draget hos B:s sångmö och det är ock dessa sånger, i hvilka grundtonen är humoristisk, som djupast tränga till hjärtat och kraftigast anslå själens innersta strängar.»
Denna karaktäristik, som närmast afser Fredmans epistlar och sånger, är fullt tillämplig äfven på bacchanaliska ordenskapitlets handlingar, i hvilka, ehuru affattade i dramatisk form, det lyriska elementet är öfvervägande. En sak, som aldrig får förbises, när man vill uppskatta B:s skaldskap i dess helhet, är skaldens musikaliska behandling af vissa dikter, hvarigenom han i dessa framstår såsom äkta improvisatör.
Med Gustaf III:s död nedgick den sol, som lifvade och lyste B:s skaldelif, och från den stunden kände han dödskylan bittert sprida sig öfver både hans poetiska och fysiska varelse. Den förra hade redan någon tid varit i aftagande; den senare tynade äfven bort och föll tillsammans i döden d. 11 febr. 1795.
Det är en anmärkningsvärd företeelse, att, ehuru B. lefvat så nära våra dagar, hans skaldskap och personlighet blifvit uppfattade i flera fall förunderligen skeft. Under det många ansett honom blott som en simpel lofsjungare af ruset och dryckenskapen, hafva andra, och särskildt det egentliga folket, omtalat honom som ett slags Eulenspiegel och tillagt honom de befängdaste upptåg och infall. En senare tid har dock gjort rättvisa åt den odödlige skalden. Konstnärer hafva lånat sin pensel och grafikstickel till framställandet af hans poetiska taflor och förträffliga upplagor ha blifvit utgifna af hans samlade skrifter. Hans bröstbild i brons, modellerad af Byströms mästarhand upprestes d. 26 juli 1829 på Djurgården, och öfver hans graf på Klara kyrkogård har Svenska akademien låtit uppsätta en värdig minnesvård.
B. gifte sig 1777 med Lovisa Fredrika Grönlund, som
öfverlefde honom mer än ett halft århundrade.
