Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VII.
Hugo Bressers lidelse hade genom den omtalade
ovädersdagens intermesson, slagit ut i full låga. Först det
saliga ögonblick, då han höll Sylvia i sina armar; så den
exalterade sinnesstämning, han under middagen kommit
i genom sina egna ord; han hade sett hur den tillbedda
flickan haft sin blick riktad på honom, och han hade lagt
märke till hennes minspel, då hon drack honom till, och så
slutligen hennes flykt ur salongen; — det tycktes honom
som funnes nu ett samförstånd dem emellan. Han kände
inom sig, att något nytt kommit in i hans och hennes liv.
De älskade varandra, de måste tillhöra varandra trots
alla hinder ... Förlovningen måste hon slå upp ...
Redan klockan åtta påföljande morgon var Bresser
tvungen att lämna Brunnhof, emedan han på
förmiddagen måste övervara ett sammanträde med förlagsmännen
för den nya tidning, vars följetongsavdelning han skulle
redigera.
Naturligtvis kunde han ej få träffa någon av husets
damer så tidigt på morgonen, men till Sylvia sände han en
stum hälsning i form av en bukett, som han själv plockat
i trädgården; han gav Sylvias kammarjungfru i uppdrag
att lägga den på hennes toalettbord. Det var en liten
bukett av endast röda blommor, vilka ej voro ordnade med
någon synnerlig smak. En ros, ett par fuchsior, tre
vallmoblommor och ytterst en krans av umbellater; denna
sista anordning skulle betyda »brinnande kärlek». Hon
skulle nog förstå meningen därmed.
Han steg upp i en tom kupé. Hans tankar flögo från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
