Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 62
marthas barn
ringningar, butikernas spegelglasrutor, alla dessa
människor — allt var så overkligt; det berörde henne icke alls,
hon hörde icke dit. Men det hon nu erfor var endast
preludiet, prologen ... själva stycket hade icke börjat
ännu. Hela hennes forna tillvaro var liksom utplånad; det
närvarande betydde intet, men det kommande... Hon
vågade icke tänka denna tanke till slut, alldeles som man
icke vågar skåda in i solen ...
De hade nu kommit mitt för Dotzkyska palatset. Hon
ville räcka honom handen och säga farväl — men hon
var som förlamad och gjorde det icke. Hon kunde icke
ens stanna, utan rörde sig mekaniskt vidare och trädde
in genom porten. Han likaså. Då började hennes
hjärta häftigt klappa. Nu ville hon icke alls, att han skulle
lämna henne.
Vid trappan bjöd han henne armen; han ringde på
tamburklockan. Ännu skulle hon kunna avlägsna honom
— hon gjorde det icke.
Betjänten öppnade. Sylvia trädde över tröskeln till
vestibulen. Hugo bakom henne. Betjänten hjälpte dem
av med ytterplaggen och öppnade sedan en dörr. Sylvia
gick förut; utan att se sig om gick hon igenom hela
våningen, till dess hon kom till sin lilla salong. Hon kastade
hatten på en stol och vände sig om. Hugo, som följt
henne in i denna helgedom, stod med ryggen stödd mot
den tillslutna dörren; han öppnade sin famn. Med ett
halvkvävt skri sjönk hon i hans armar.
»O, min älskade, min egen älskling!...» Hon gömde
sitt huvud vid hans bröst; där kände hon sig så trygg.
Trygg — det var rätta ordet för det hon erfor; hon
hade nått målet för sin längtan.
Han lyfte upp hennes huvud och böjde det tillbaka;
deras blickar möttes.
»Min, min ...!» Han tryckte sin mun mot hennes
halvöppna, liksom efter kyssar törstande läppar.
Så höllo de varandra omfamnade två saliga minuter.
Därpå slet sig Sylvia lös och avlägsnade sig några steg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
