Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms blodbad.
71
full gång. Hemming Gad var huvudunderhandlare på konung
Christierns sida. Den 3 skrev han till konungen: »Om Stäket,
Arnön och bispernes fängelse där ropa de allra mest om till
allra största och högsta förvaring. . . Käreste nådig herre,
förarbeter med värdig fader, biskop Mattis, att han håller
tillstädes rikesens klämma, den ropa de om, item att värdigaste
fader, herr ärkebiskop Göstafs insegle är tillstädes etc. 1».
Natten till den 4 september uppsatte de belägrade sina
villkor. »När jag får se artiklarna, om jag är betrodd»,
skriver Hemming Gad, »då vill jag väl se, om de äre
bestån-delige *». På grundval av dessa artiklar fördes
förhandlingarna vidare den 4. Skulle prelaterna fås att foga sig efter
ropet i Stockholm?
Det ligger med Hemming Gads brev för ögonen nära, att
prelaternas ståndpunkt avspeglas i Hans Brasks brev: att förmå
konungen att uppge endast sin egen, inte också deras och
kyrkans rätt. Det blev ogörligt att här tränga igenom. Konungen
tog på sig att bevilja amnestien inte endast för vad som skett
i hans farfaders och faders tid och nu mot honom själv och
hans hjälpare av fru Christina, hennes husbonde och begges
deras tjänare och tillhjälpare, borgmästare, råd och menighet
i Stockholm, utan också för vad som skett mot biskoparna
och andra prelater med flera; det senare skulle vara en
klar avtalad sak i alla rätter, andeliga och världsliga. Men
konungen inskränkte sig inte härtill. Han lät förmå sig att
gå ännu ett steg vidare. I överenskommelsen i Uppsala i
mars hade stipulerats, att all ogunst och misstanke skulle
tillgivas och aldrig argas på någon efter överenskommelsens
datum. Det var en stipulation, som gällde endast för dem,
som då underkastade sig; de andra hade att stå sin egen
fara. Nu tog konungen på sig att på fru Christinas bön
indraga i överenskommelsen även de personer, vilka då inte
underkastat sig och inte heller kunde anses falla under
kapitulationsakterna: fem särskilt namngivna, biskop Arvid
i Abo, riddaren Åke Jörgensson, Tönne Eriksson, Nils Eskils-
1 Bidrag till Skandinaviens historia, V, 646.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
