Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms blodbad. 73
detta brev»1. I motsats till konungen, som beseglade till
förvaring och stadfästelse, beseglade sålunda de andra och
hängdes rikets klämma mot vanliga bruket endast »till
vittnesbörd».
Man frågar sig, huru detta kunde lyckas. Att det
lyckades, kan ha berott därpå, att prelaterna krupit bakom
interdiktet; detta var visserligen hävt, men endast förutsatt
Gustaf Trolles samtycke och så nyligen, att saken kan ha
hållits dold. Men därtill kom, att konungen hängde inte
sitt sekret, än mindre sitt signet, utan själva majestätssigillet
under akterna. Det var ett sigill, som i den allmänna
meningen omgavs med halvt vidskeplig vördnad. Det är inte
känt, att Christiern II varken förr eller senare använt det2.
Biskoparna hade inte fogat sig efter ropet i Stockholm.
Endast konungen band sig vid amnestien. Själva hade de
tryggat sig fri ställning till denna. De stod med obeskuren
rätt gentemot sina vedersakare.
Vid den tidpunkt, då Stockholm kapitulerade, kan ännu
ingen tanke på ett kätterimål ha funnits. I så fall hade
prelaterna inte behövt handla som de gjorde. De hade utan
vidare kunnat besegla som begärdes. Det visade sig emellertid
snart, att även den besegling, som genomdrivits, inte
öppnade utsikt att nå målet. Så småningom har då tankarna
förts mot en kätteriprocess. Därmed träder Sveriges rikes
ärkebiskop, Gustaf Trolle, dominerande det hela, i förgrunden.
Man har velat teckna Gustaf Trolle i detta sammanhang
såsom en tragisk personlighet. Det har blivit sagt, att vad
han åsyftade i själva verket endast var att tilltvinga sig och
kyrkan ekonomisk gottgörelse, väl även eventuellt att utarma
sina vederdelomän. Uppfattningen bygger utom på allmänna
räsonnemang och Uppsalakanikernas relation, båda här
irrelevanta, främst på Olavus Petri. Enligt dennes framställ-
1 Hadorph, Rimkrönikorna, II, 451, 446; Sveriges traktater III, 617,
620, 615. Jmfr A. Heise i Danmarks Riges Historie, VI, 178, och med denne
K. B. Westman, 130.
2 Acta pontificum Danica, VI, 297; Danske kongelige Sigiller 1085—
1559, samlede af Dr. Henry Petersen, udg. af A. Thiset, VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
