Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Stockholms blodbad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
Lauritz Weibull.
ning var det Gustaf Trolles begäran, då han gick fram för
konungen på stora salen, »att Stäket skulle uppbyggas igen
och all hans skada skulle honom upprättas, den han lidit
hade. Där gick rättsliga hans klagomål ut på». Olavus
Petri fortsätter: »Men konungen, som detta så ’undersåts
hade, hade annat i sinnet till att driva med samma
klagomål än ärkebiskopen besinna kunde, ty han sökte mången
mans liv därmed. Och efter det ärkebiskopen icke stod så
allvarliga efter deras liv, som han klagade uppå, blev
konungen misslynt på honom och straffade honom sedan med
ordom hårdeliga därföre, så att ärkebiskopen ock fruktade
sig». Konungen skall, har man menat, när det kom till
handling, ha trängt ärkebiskopen åt,sidan, begagnat hans
anklagelse för egna syften och låtit huvudena falla. Endast
skenbart har blodbadet varit grundat på ärkebiskopens käromål.
Själv har Gustaf Trolle bedragits på det skadestånd han
äskat och omsider hamnat i en evig landflykts elände och
vedermödor K
Gustaf Trolle är en tragisk personlighet. Intet tvivel
därom. Han är det både i verkligheten och i den hatfyllda
historia, som utan förståelse för hans originala personlighet
och dennas plats i samtiden, under århundradenas lopp
diktats om honom. Men i denna fråga, frågan om hans
ställning till händelserna i november 1520, utan spår av tragik.
Den framställning, Olavus Petri giver, faller, både vad
anklagelsens innehåll och ärkebiskopens hållning angår, på
aktstyckena. Gustaf Trolle har visserligen velat skaffa sig
och kyrkan, inte endast, som den illa underrättade Olavus
menar, den egna kyrkan, ekonomisk gottgörelse. Men
därutöver har han också från första början stämplat sina och
prelaternas vederdelomän såsom kättare och krävt rätt över
dem såsom sådana. Olavus Petri känner intet om detta.
Han känner intet om själva huvudmomentet, det väsentliga
i anklagelsen, det som möjliggjorde densamma. Anklagelsen
inskränkte sig emellertid inte till kätteri. Den löd på uppen-
1 Olavus Petri, 328. Jmfr G. Carlsson i sv. Hist. tidskr. 1920, 129.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
