Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Nekrologierna från Lund, Roskildekrönikan och Saxo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
Lauritz Weibull.
till den andra stranden, ur livet med Martha till livet med
Maria.
Den författarefysionomi som här framträder är, då den
ställes sida om sida med bilden av ärkebiskop Eskil, ägnad
att ytterligare fastslå Roskildekrönikans ursprung.
Det är mera än osäkert, om teckningen av Vilhelm av
Roskilde och Sven Norbagge äger realt underlag. Säkert äi%
att denna teckning utan vidare låter sig överföra på Eskil:
han gick i allt, nästan gammaltestamentlig i sin storhet, fram
genom livet såsom en av dessa sina företrädare i Roskilde.
Fastheten i karaktären är ett grundläggande drag hos Eskil.
Den dominerade hans livsföring och den lyste i ett större
sammanhang skarpast fram i hans konsekvent förda, aldrig
uppgivna kamp för kyrkans frihet. Att gå på ackord med
denna världens mäktige, kejsaren och hans påvar, kungarna,
hövdingarna, ett förvärldsligat episkopat har mången gång
kunnat locka. Eskil bestod provet. Det har redan visats,
hur utvecklingen gestaltade sig i Erik Emunes tid. Det brev
Eskil 1157 skrev ur sin fångenskap i Rurgund, illustrerar
under ett nytt skede förhållandet. Ärkebiskopen låg slagen
i bojor, väntande döden. Han förbjuder i detta brev kungarna
och hövdingarna i sitt hemland, klerus och lekmän att fria
honom med lösepenningar. Det är hans ära, hans livs triumf
att oskyldig räknas bland de orättfärdige. En lösepenning
gör kyrkans frihet om intet1. Saxos teckning av Eskil
ansikte mot ansikte med Absalon några år senare, ett av de
avgörande ögonblicken i denna tids Danmarks historia, är
ett nytt intyg i samma riktning. Mäklande, politiserande,
vägande för och emot, står Absalon inför sin ärkebiskop.
Det gäller kyrkans enhet, »catholica pax», Alexander III eller
Fredrik Rarbarossa. Inga Absalons ord om lyckans vingliga
vindkast eller Valdemars makt får Eskil att vika. Överheten
har att lyda kyrkans bud genom honom — »potius præesse
regibus quam obsequi solito» 2. Ännu ett intyg: den långa
1 Magnus Matthiae, Series episcoporum Lundensium, 78.
2 Saxo, 769.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
