Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauritz Weibull, Nekrologierna från Lund, Roskildekrönikan och Saxo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nekrologierna från Lund, Roskildekrönikan och Saxo.
107
den helige var för Eskil. I livet var de med om att fängsla
och fördriva ärkebiskopen; de belägrade hans fasta hus oeh
lät kungen plundra S:t Laurentii gods; de följde Valdemar
1162 på hans färd till S:t Jean de Lösne, förödmjukade sig
och sitt land inför Fredrik Barbarossa och trotsade S:t Petri
primat i striderna kring Alexander III. Saxo låter vid ett
tillfälle i Absalons bevekelsegrunder ingå personlig
hängivenhet för härskaren och rädsla för hans makt. Men vilka
bevekelsegrunderna än var, för Eskil gällde det mot sådana
män och idéer en kamp på liv och död. »Denne man är
van att dricka kungarnas blod», låter Saxo Valdemar säga;
»nu törstar han också efter mitt». Ord lika expressiva som
de är sanna. Men ord som alltid missförståtts och som aldrig
skall förstås, om de inte ses i belysning av det ledande,
universalt inriktade patos som var Eskils.
Roskildekrönikan och Liber daticus ger Eskils
uppfattning av Danmarks historia. De ger samtidigt hans program
vid ingången till hans livs stora gärning. Programmet förblev
oförändrat. Det kom tider, då det kunde synas mer eller
mindre genomfört. Men motståndarna var många. Deras
makt var stor. Och kring programmets genomförande tätnade,
ju längre det led, skuggorna. Det avgörande momentet,
lyckoomkastningen i dramat, kom den dag, alltid minnesvärd, då
Eskil inför högaltaret i S:t Laurentius i Lund 1177 nedlade
sin ärkebiskopsvärdighet. Mannen, som efterträdde honom,
var ur det andra lägret, Nordens Reinhold von Dassel,
Absalon.
Det ligger i sakens natur, att den syn på det förflutna,
som den segrande riktningen anlade, måste bli en helt annan
än den föregående tidens. Roskildekrönikan och Liber daticus
hade omvälvt uppfattningen i helgonlitteraturen, samma
kyrkliga litteratur, åt vars åskådning även Memoriale fratrum gett
uttryck. Nu kunde, åtminstone delvis, denna helgonlitteratur,
förstärkt med legenden om Knut Lavard, igen begagnas för
framställningen. Det vita gjordes omigen svart, det svarta
gjordes vitt. Men under sådana omständigheter blev den
historiska framställningen en enda polemik mot Roskildekrönikan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
