Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingvar Andersson: Källstudier till Kalmarkrigets historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Källstudier till Kalmarkrigets historia. 305
holm med uppmaning att överlämna slottet till danske kungen,
bevarat i original (meddelat av förf. sid. 312 ff.), det andra riktat
till konungen och endast känt genom Messenius’ referat (förf. sid.
94 f.). Då Some skriver dessa, har han gått i tjänst hos en ny
herre, den danske kungen — en helt naturlig händelse bland
1500-och 1600-talens adelsmän — och hans framställning bär starka
spår därav. Det är Kristian IV :s belägring som tvungit honom
att uppge fästningen; men skulden bäres också av Karl IX, vilken
»lovat på sin konungslige ära och redelighet komme till
undsättning med krut, penningar och mat», men ej gjort detta. Some vill
stå »konung Karl, hans livsarvingar eller hans utskickade gesanter
till rätta» för sitt handlingssätt; han ger dessutom uttryck åt sin
hätskhet mot Karl IX:s rådgivare Chesnecopherus och Erik
Elofsson. Allt detta i brevet till Ulfsparre; i brevet till kungen är tonen
än skarpare, men möjligheten finnes ju, som förf. anmärker, att
Messenius’ referat ej är pålitligt.
Då Krister Some nio månader senare skriver sin apologi, är
hans inställning delvis en annan: han vänder sig med sitt försvar
för sitt handlingssätt till Sveriges nye konung, han riktar sina ord
till denne och rikets råd, han förklarar sig beredd att försvara
sitt handlingssätt efter krigsartiklarna inför herrar, furstar och
krigsmän och underkasta sig domen. Mellan den ståndpunkt han
intar i brevet till Ulfsparre och i apologien råder en klar skillnad.
Denna är naturligtvis främst betingad av regentskiftet i Sverige,
men mellan de båda tidpunkterna ligger även en annan
förändring i den svenska styrelsen: sekreterarregementet hade bytts mot
ett aristokratiskt. Då Some slöt sig till Kristian IV, ansågos
Chesnecopherus och Erik Elofsson vara konungens allsmäktiga
rådgivare och dessutom aristokratiens hätska fiender; dem tillskrev
man uppmuntran av Karl IX:s Danmarksfientlighet och krigslust.
Under mellantiden hade de störtats och i stället hade den svenska
aristokratien med Axel Oxenstierna som ledare trätt i spetsen
för regeringen — den samhällsklass som Some själv tillhörde.
I allt detta ligger förklaringen till den olika tonen i Somes
båda framställningar. I hans första lägges skulden på kungen och
Chesnecopherus sida vid sida; i apologien lägges den på
rådgivarna, medan kungen urskuldas på grund av sjukdom. I
apologien, som är hållen i en adel och upphöjd ton med citat från dikt
och bibel, får Somes vrede mot konungen ej det fria lopp som
tidigare — man måste räkna med denna förbittring vid ett riktigt
avvägande av Somes roll under händelserna vid Kalmar. I brevet
till Johan Månsson heter det att konungen på kunglig ära lovat
undsättning; i apologien säges det vara klart, att rådgivarna gett
löftet i svikligt syfte. Då vidare förf. (sid. 54) säger, att man kan
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
