Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning. 49
II.
Vill man förstå frihetstidens juridiska
ministeransvarighet, bör man rimligtvis hålla sig till dess grundlagstexter och
se bort från politiska slagord och parlamentarisk praxis.
Gör man så, skall man finna, att det är till landslagens
rättsåskådning 1719 års riksfäder i denna som i flera andra
punkter medvetet anknutit.
Anknytningen blir först uppenbar i RF § 13, som
presenterar sig som en i protest mot 1680 års bekanta
lagförklaring gjord rätt uttolkning av Sveriges fundamentallag,
d. v. s. landslagen. Konungen äger styra rike sino med och
således icke utan, mindre emot riksens råds råde. En fyndig
förklaring av »meth sins radz radhe» i kungaedens § 4 är
funnen. Eller huru vill man komma ifrån att »med»
utesluter både »utan» och »mot»?
Därefter övergår grundlagstiftaren till att i § 14 angiva,
vari riksens råds ämbete förnämligast består. Man kan
knappast karakterisera dess bestämmelser bättre än som en
parafrasering av de ord i landslagens rådsed, som ovan
förklarats skänka det svenska riksrådet den självständighet,
som för ministeriell ställning är väsentlig. Och dock bli de
icke citerade av vare sig Kjellén eller Erik Fahlbeck.
Riksråden skola näst den trohet, varmed de konungen och riket
förbundna äro, utan att alltid vänta, intill dess de bliva
till-sporda och kallade, självkravda påminna om riksens rätt,
råda till det som överheten och riket gagneligt är efter deras
bästa förstånd, styrka ständerna till trohet och lydnad, låta
sig vårda om konungens och riksens höghet, ständernas rätt
och välstånd —–och således, som 1602 års
riksdagsbeslut talar, råda som deras ämbete kräver men intet regera.
Ett opartiskt iakttagande av hela rikets bästa och
rättsordningens obrottsliga integritet är tydligen det bärande i de
svenska riksrådens rådgivargärning. Kjellén, som i polemik
mot i folksuveränitetsläran bottnande teorier om
minister-ansvarighetens natur hävdar, att en konstitutionell minister
lika väl bör se på konungens som folkrepresentationens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
