Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning.
47
avser heller icke beslutets verkställighet såsom i Frankrike,
där ministern tack vare den suveräna makt, som tillerkänts
honom över hans underordnade, blir ansvarig även för vad
dessa gjort mot hans vilja. En frihetstida rådsherre har
bestämmanderätt över ämbetsverken endast i den mån han
genom sina råd kan påverka konungen, deras rätte herre.
Det anförda torde vara nog för att visa oriktigheten av
Erik Fahlbecks uppfattning att den frihetstida
ministeransvarigheten och vad därmed sammanhänger avsetts som
»skydd för maktinnehavet» 1 eller m. a. o. en bestämd
maktinnehavare. Den är till för hela rättsordningens skull, avser
hela rikets väl. Det finns i frihetstidens regeringsformer icke
någon utgångspunkt för den konstruktion av
ministeransvarigheten, som Kjellén så starkt fördömer, nämligen
»såsom endast ett maktmedel åt riksdagen» 2. Rådets ansvar
inför ständerna står icke i något oupplösligt rättsligt
samband med de senares rätt att realiter utse det förra.
Författningsutskottets ursprungliga förslag till regeringsform
innehöll i fråga om rådsansvarigheten samma bestämmelser,
som sedan blevo lag — med undantag av ovannämnda
till-lägg till § 14 — och såsom lagtext också ovan citerats, men
hade i § 12, som avsiktligt sparats till denna punkt i
framställningen, träffat den bestämmelsen att konungen utsåg
rådet med ständernas vetskap och samtycke. Den ansågs
av Per Ribbing bäst harmoniera med landslagens bud att
konungen själv utser sitt råd. Arrangemanget med av ett
ständerutskott uppgjorda tremansförslag, inom vilka
konungen sedan får träffa sitt val, motiverades emellertid
som en ännu bättre metod att bevara nämnda gamla jus
maje-statis. Den snart så populära politiska teorien om riksråden
såsom ständernas fullmäktige, av Erik Fahlbeck ställd i
spetsen av hans analys av frihetstidens rättsskick3, bör
icke få läggas till grund för den juridiska uttolkningen av
1 Fahlbeck a. a. s. 291.
2 Kjellén, Ministeransvarigheten s. 31.
3 E. Fahlbeck a. a. s. 202.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
