Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning.
49
votorum skall bli bestämmande, när konungen får mottaga
olika råd, motiveras under inflytande av den kanoniska
rättens lära om major et sanior pars därmed, att de flestas
råd efter all förmodan är »det säkraste och bästa». Men
därtill kommer som en särskild motivering en hänvisning
till det rådsansvar, som redan blivit i § 14 etablerat. »Helst
som», heter det omedelbart efter de sist citerade orden, »när
någon skadelig efterföljd därav hända skulle, de av riksens
råd, som igenom fördärvlige rådslag därtill varit vållande,
komma att stå ständerna därföre till ansvar». Riksrådens
råd få så kraftig verkan, därför att ständerna för sagda råd
kunna kräva ansvar. Kjellén är inne på orätt väg, när han
till styrkande av sin tes, att frihetstiden varit långt avlägsen
från en rätt uppfattning av det ministeriella
ansvarighetsproblemet hänvisar till att »den sökt rådsansvarets inre grund
just i rådets beslutande rätt». Vad man ju må kalla rådets
faktiska beslutanderätt blir en konsekvens av dess ansvar
och icke tvärtom.
Rlott så till vida har Kjellén rätt, som han ur
konsti-tutionalismens synpunkt beklagar, att frihetstiden »drog ned
konungen i rådkammaren och blottställde honom för
förödmjukelsen att där bliva överröstad». På trots av att man
i lagtexten ängsligt undvek att tala om att konungen
vote-terade tillsammans med sina råd, så blev dock vad man tänkt
sig som en chans en dekonfityr. Och den konstitutionella
tryggheten minskades, då intet ansvar kunde utkrävas för
konungens två röster. Ty att konungen skulle bevara den
oansvarighet, som tillerkänts honom 1680, blev genom sist
citerade lagtext ej mindre tydligt, därför att det sades
indirekt. Ju flera de riksråd voro, som måste stå bakom ett
k. m:ts beslut, desto större effektivitet fick rimligtvis det
straffhot, ansvaret involverade. En eller ett par rådsherrar
kunde konungen lättare locka ut på hal is än majoriteten.
Dock får § 15 in fine icke fattas så, som om ansvar först
skulle ståndas, om det gick olyckligt. Då hade rimligtvis
bestämmelsen ändrats samtidigt med att § 14 fick nyssnämnda
tillägg. Med »fördärvliga rådslag» förstås sådana, om vilkas
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
