Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Det svenska statsrådets ansvarighet i rättshistorisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
Fredrik Lagerroth.
Alldeles som grundlagen fordrade, höll man sig vid
granskningen till rådsherrarnas särskilda vota och icke till de
beslut, vari förhandlingarna till sist mynnat ut. Till den ändan
yrkade åtminstone sekreta deputationen, att allt som
verkligen sades i rådkammaren också protokollfördes. Att
rådsherrar kunde ställas till ansvar även i fall när konungen
de facto själv beslöt framgår därav att 1772 RF § 40 mot
dem åberopades. Då rådkammaren aldrig var politiskt
homogen blev det emellertid en ofrånkomlig nödvändighet
att även i fall, då den de facto själv avgjorde, se efter vilka
som röstat för och vilka emot. Endast för konungens egna
båda vota sökte man blunda, då han ju i kraft av en
princip, frihetstiden på trots av vad Kjellén säger icke hade den
minsta tanke på att rubba, var oansvarig. Åtminstone ett
exempel — Akerhielm från 1747 — finns på att en
rådsherre i minoritetsställning åtalats för vad han till
protokollet anfört. I regel höll man sig till de rådsherrar, som
genom att segra i voteringen åstadkommit någon skada, men
dem emellan kunde man göra åtskillnad enligt vanliga
straffrättsliga principer. År 1761 blevo endast Scheffer och
Palm-stierna avsatta, trots det samtliga riksråd till sist voterat
för kriget. Nämnda tvenne herrar ansågos nämligen ha
förlett de andra. År 1765 gjorde sekreta utskottet likaledes
skillnad mellan tvenne kategorier av rådsherrar, som
tillstyrkt subsidieuppgörelsen med Frankrike 1764, i det de nio,
som på sin tid beslutat kriget med Preussen, förklarades mera
brottsliga än de, som först vid riksdagen 1760-62 inkommit
i rådet och sedan blott följt en inom dess pluralitet rådande
skadlig grundsats. Å andra sidan ville man icke låta de
rådsherrar, som hade chefsposter inom förvaltningen eller
sutto inne med särskild förvaltningsexpertis, när det gällde
beslut inom deras fackområden, stånda ett strängare
ansvar än de övriga. Alla medlemmarna av rådet vore bundna
till lika ansvar.
Exempel har icke kunnat andragas på att en
statssekreterare ställts till ansvar för grundlagstridigheten i det beslut han
kontrasignerat. Man har förmodligen ansett det tillräckligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
