Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl Gustav Ljunggren, Nordiska personnamnsordböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiska personnamnsordböcker.
123
föreligga tillfredsställande bearbetat, även om arbetet med
Vitterhetsakademiens stora runverk under det senaste årtiondet
framgångsrikt återupptagits (utgivna äro inskrifterna från Öland,
Östergötland, Södermanland, Kronobergs län och en del av
Uppland och förarbetena för Gotland, Västergötland och
Uppland, vårt utan jämförelse runstensrikaste landskap, äro ganska
långt framskridna). Ett så värdefullt arbete som E. Wesséns
Nordiska namnstudier (1927) får i fråga om de runsvenska
namnen huvudsakligen stödja sig på Liljegrens Runurkunder (1833).
De ur onomatologisk synpunkt rikt givande källor, som utgöras
av våra gamla stadsböcker, t. ex. tänke-, räkenskaps-, skotte- och
jordeböcker, ha glädjande nog på senare tid i stor utsträckning
blivit utgivna — jag tänker bl. a. på den stora serien av
Stockholms stadsböcker, på Jönköpings och Arboga tänkeböcker —
och det lär finnas hopp om att den äldsta källan av detta slag,
Kalmar stads tankebok, snart också skall bli tillgänglig. Men
den viktigaste källan av alla, den stora massan av yngre
medeltidsdiplom, väntar alltjämt på publicering, och utan tillgång till
en pålitlig edition av allt detta material lönar det sig nog inte
att tänka på en stor svensk namnordbok. Ett flitigt anlitat
surrogat för vissa delar av det opublicerade materialet föreligger
ju i Svenska Riks-Archivets pergamen t sbr ef (1866—1872) (numera
också Svenska medel \ idsr eges t er 1434—1441 (1937)), men för
mera grundliga namnforskningar är det sålunda erhållna
materialet ofta inte användbart.
Liksom Norge genom det av O. Rygh åvägabragta väldiga
standardverket Norske Gaardnavne kommit långt före Nordens
övriga länder i fråga om vetenskapligt mönstergill publicering
av sina ortnamn, har Norge jämte Island hittills blivit bäst
tillgodosett med personnamnsordböcker. Av Ryglis hand föreligger
det som en biprodukt till ortnamnsarbetet tillkomna verket
Gamle Personnavne i norske Stedsnavne (1901), en givande
fyndgruva för språkforskaren och förhistorikern. Det blev dock en
svensk, Erik Henrik Lind, språkman och andre bibliotekarie i
Uppsala, som blev upphovsman till Norge-Islands stora
personnamnsordböcker. Angående dessa verks tillblivelse och Linds
insatser i allmänhet må hänvisas till A. Grapes utförliga
minnesteckning i Namn och Bygd 1931, s. 156 ff. Vad som här främst
är av intresse är att konstatera, att även Lind från bör jan
huvudsakligen leddes av språkvetenskapliga synpunkter men med tiden
kom att i allt högre grad beakta de historiska önskemålen. Första
häftet av hans Norsk-isländska dopnamn och fingerade namn
från medeltiden (1905) kritiserades ganska hårt av G. Neckel (i
Deutsche Literaturzeitung 1906, sp. 1884 ff., 2694 f.), som höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
