Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Kielertraktatens tolkning och tillämpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
Fredrik Lager ro th.
ter lovade Sverige det verksammaste biträde »för att göra
gällande dess dyrt förvärvade och av dem garanterade
rättigheter» 1.
Det är den senare synpunkten, hänsynen till Sveriges
rätt, som dominerar nyssnämnda proklamation. Redan
uttrycket »Sveriges obestridliga rätt till den åsyftade föreningen
med Norge» får dock sägas utesluta tanken på att det senare
skulle träda i ett subordinationsförhållande till det förra.
I ännu högre grad gäller detta om »skandinaviska föreningen»
och »bröder av våra svenska undersåtar», »våra bägge folk»,
»oupplöslig förening av deras inbördes fördelar». Däremot
svarar från konungens sida »faderlig ömhet». Än så länge
är Karl XIII dock den absolute konungen.
Eidsvoldsförfatt-ningen förklaras lagstridig, varför ingen myndighet, som
därifrån leder sitt ursprung, bör åtlydas. Så snart
kronprinsen trätt »inom gränsen av våra nya stater», skall han
dock »med vår konungsliga myndighet sammankalla ständer
av norska folket», vilka ha att överlägga om en ny
grundlag samt »hemställa densamma till vår konungslige
prövning».
Samma åskådning genomgår också kronprinsens
proklamation en vecka senare. Svenskar och norrmän
framträda båda som »medlemmar av den skandinaviska
brödra-rätten», och England, som på »en lika förening» grundar
sin stolthet och sin lycka, framställes som mönster. Då
det säges, att »rättigheterna på Norge blivit av Danmarks
konung till Sverige avstådde» behöver detta ej innebära mer
än vad som ligger i det strax efteråt använda uttrycket
»svenska konungens övervälde».
Innan det kom till krig, försöktes ett slags medling av
de kommissarier, nyssnämnda fyra stormakter sänt till Norge.
Prins Christian — han fick i deras förslag åtnöjas med
denna titel — skulle nedlägga sina rättigheter i händerna på
dem som givit honom desamma, det norska folkets
representanter, och söka förmå dem att samtycka till föreningen
med Sverige. Han var villig härtill men nekade däremot
1 Alin, Unionen, bilagor s. 100.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
