Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth, Kielertraktatens tolkning och tillämpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
Fredrik Lager ro th.
som hade ledningen av den svenska politiken om hand,
Karl Johan själv. I brev till de kommissarier, som
jämlikt konventionens § 2 ett par månader senare förhandlade
med stortinget, har han med så stor tydlighet, som kan
önskas, betonat, att Moss innebär något utöver Kiel. Håller
man sig till Kielertraktaten, säger han, har konungen »sa
souveraineté absolue, et il est libre à faire à la nation les
concessions qu’il jugera nécessaires à son bonheur». Håller
man sig åter till Mosskonventionen, så är kungen »roi
constitutionnel d’après la forme de gouvernement, établie par
la diète d’Eidsvold, et il gouvernera d’après les lois
existantes». Någon ovisshet om att Mosskonventionen har giltighet
kan dock enligt Karl Johans uttalanden senare i samma
brev icke råda, varför bland de grundsatser, varifrån
kommissarierna ha att utgå, även befinner sig den att »le roi
est réconnu roi de Norwège par la convention de Moss,
qui a amené l’acceptation de la constitution d’Eidsvold» 1.
IV.
Efter det Karl XIII överlämnat sin norska
regeringsmakt åt det norska statsrådet böra några norska
regeringshandlingar från hans sida icke vara att förvänta. Annat är
att »norska sakerna» kunde sysselsätta honom, kronprinsen
och andra svenska politiker. Det gällde för dessa att komma
överens om de förändringar i Eidsvoldskonstitutionen., som
voro nödvändiga. De i konventionen omnämnda
kommissarierna skulle i samband därmed utses och instrueras.
Tydligen var allt detta sådant, som angick Sveriges konung
i denna hans egenskap. Det är dock icke så egendomligt,
om tendenser gjort sig gällande att behandla
mellanhavan-dena med Norge såsom en konungens enskilda angelägenhet,
utan hänsyn till vare sig statsråd och ständer. Det fanns
helt enkelt inga §:r i regeringsformen, som någon av dessa
myndigheter kunde åberopa till stöd för sina anspråk att
få vara med. Men ej heller föllo de norska sakerna in
under de reservationer, som regeringsformen gjort till förmån
1 Yngvar Nielsen, 1814, det første overordentlige Storting s. 112.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
