- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
207

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 6

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ii....... SCENEN iiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiMiiiHiiiiiiniiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiii

irländska nationalskalden, känd för »förandligad
sinnlighet».

Författarens eget företal till den tryckta »Juno och
Påfågeln» kunde gärna ha skattats på några meningar. Där
finnas massor av korn åt små fåglar. Man blir
sympatiskt stämd mot författaren, när han bombastiskt
förklarar, att han vill svinga sitt svärd »i kampen för
dramats frigörelse från penningdryghetens illfundigheter,
emot barbariet hos de kommersiella ockrare, som gjort
Melpomene och Thalia till skökor, emot den pöbel, vars
mentalitet i och för sig gör dém fullt lyckliga och
självbelåtna och som begära, att dramatiska författare —
liksom de gjorde med Strindberg — skola skriva glada
tragedier», etc.

Ursprungsadressen för detta är England, det förstår
man. Deklarationen behöver dock även postas till andra
land. I ett gammalt ordspråk i provinsen Connaught på
gröna ön sägs, att en man skall akta sig för tre ting:
hästens hovar, tjurens horn och engelsmännens leende.
Nå, var och en har sin egen erfarenhet av dessa
trevlig-heter.

På Sofokles’ tid kunde man inte beskylla
teaterdirektörerna för att vara kommersiella ockrare med skökorna
Melpomene och Thalia. De gudinnorna sattes då högt.
Teatern var landets ära, dramatikern dess heros. Saliga
tider! Sofokles säges till och med
efter en dramatisk seger på
Dionysusteatern ha blivit utsedd
till strateg av tacksamma
landsmän, en något livsfarlig följd av
en lyckad premiär. Även enskilda
medborgare dyrkade teatern. Det
fanns till och med en dåre, som
på Sofokles’ tid satsade vid ett
tillfälle 3,000 drachmer på den
tragiska kören.

»Konung Oidipus» är ett av de
sju dramer, som finnas kvar av
de 123, som Sofokles skapade,
innan han vid nittio års ålder
saligen gick hädan genom att
kvävas av en druva, som gavs
honom av hans
älsklingsskådespe-lare Kallipides. Det är nog inte
den enda gång en skådespelare
tagit livet av en dramatisk
författare! Förmodligen skedde det
då liksom senare helt ofrivilligt.

Sofokles älskade framför allt
skönheten, plastiken i stil,
diktion och komposition.

Konserthusteatern följde dessa
riktlinjer fullt konstnärligt. Dr.

Lindbergs iscensättning verkade
mer klassiskt äkta än
Rein-hardts på Cirkus. De
skränande folkmassorna hade avskaf-

fats. Kören fick en helt annan betydelse tack vare
Hilding Rosenbergs musik med den utsökta
ledsag-ningen på engelskt horn med dess mystiskt
sorgmodiga klangfärg. Körmedlemmarna tycktes framstigna
direkt ur antika vaser i avseende på plastik, mask och
dräkt. Ibland blev det väl mycket plastikexercis, som
inkräktade scenen. Efter de få källskrifter i ämnet som
finnas tycks det som om Sofokles mer än Aischylos skulle
dämpat körens rörelser och gjort den till vad Schlegel
kallar »en idealiserad åskådare».

Det är farligt att lösa Sfinxens gåta. Det är bättre att
bli uppäten och slippa tronstolen. Det fick Oidipus erfara.

Nils Arehn var en praktfull Oidipus. Inte så smidig
som Moissi men mer kungatung. Han röt som ett
döds-sårat lejon inför den tragiska upplösningen och han kved
som en kvinna inför sina barn. Rösten behövde ingen
förstärkning med det i antiken ökända munstycket i
masken. Men den förskräckliga hjälmen vanprydde. Den
såg ju ut som en grön blomkruka med en barocksvans i
guld. Rehöver det »främmande» nödvändigt misspryda?

Märta Halidén gjorde vad hon kunde av lokaste, men
utan att övertyga. Carl Ström gav den blinde siaren
gripande. John Prechts Kreon förstod jag mig inte på.
Den syntes för blek i mask och röst. Colbjörn Knudsens
tjänare stod däremot högt liksom Albert Ståhls körförare.

’:Tr. v. Sven (Luicfi som andre kor föraren, GoC6jörn fKnudsen som
herden, fölffert StdfC som förste förföra ren, Oart Ström som
(jeiresias i ::7v’onung Gidipus \imbp.rg A Preinug, foto.

IDAR BROMAN

11 A NYBROGATAN

Tel. 752 16

ROBES ET MÄNTEAUX

GARNERINGSSPÄNNEN

J. F. HOLTZ

BRUNKEBERGSTORG 5
STUREGATAN 8

207

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:10:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1927/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free