Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Konungen erkände dock själf», inföll Thorolf,
»att den var långt större än förut! Och konungen
sätter tro till dem?»
»Konungen sätter tro till dem! De säga ock,
att om de finge Finnfärden i förläning, skulle de
skaffa helt annat och mera dyrbart, än som du,
Thorolf.»
Blodet strömmade till Thorolfs kinder, och hans
ögon blixtrade. Men han blef tyst.
Sedan de inkommit i gäststugan på
kungsgården, där de fingo sitt härberge och blefvo i alla
afseenden väl emottagna, sade Thorolf till Ölve:
»Bäst synes mig, frände, om du vill tala min
sak för konungen. Jag är rädd, att sinnet rinner
till på mig, om det visar sig, att konungen satt lit
till onda örontasslares ord!»
Ölve tryckte sin frändes hand och lofvade att
göra som han bad, och sedan syntes han icke till
mera dén dagen. Icke heller lämnade Thorolf sitt
härberge. Men när man om qvällen hörde
skaldernas sång från konungssalen, lutade han hufvudet
mot handen, och Thorgils, som satt vid hans sida,
tyckte sig aldrig hafva sett sorgen stå den ädle
mannen så under ögonen.
Följande dagen kom Ölve in i gäststugan och
omtalade, huru hans samtal med konungen aflupit.
»Jag kan ej rätt blifva klok på konungen!»
sade han till sist, och det kunde icke heller Thorolf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
